Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Jonas Eek, präst och krönikör. Bild: Jonas Lindstedt
Jonas Eek, präst och krönikör. Bild: Jonas Lindstedt

Nu kan det vara svårt – närmast omöjligt – att inte be

På söndag infaller Bönsöndagen. "Vardagen är satt på undantag. Därtill kommer de personliga katastroferna med svår sjukdom, lidande och död. Då kan det vara svårt – närmast omöjligt – att inte be", skriver Jonas Eek i sin helgkrönika.

Bön kallas för hjärtats samtal, hoppets språk, trons rörelse. Den nyligen bortgångna Kristina Lugn sa, om sin kyrkligt religiösa barndom, att ”bönen var min plats”. Och Englands förre ärkebiskop Rowan Williams har jämfört bedjandet med att nysa: ”Det kommer en punkt när du inte kan undvika att be”.

Den här våren är kanske för många en sådan tidpunkt. När vardagen är satt på undantag, utsattheten är påtagligare än annars och tillvarons skörhet har fått ansikten som vi känner. Därtill kommer de personliga katastroferna med svår sjukdom, lidande och död. Då kan det vara svårt – närmast omöjligt – att inte be. På söndag infaller Bönsöndagen och i år är den extra efterlängtad. Den kommer nästan som ett bönesvar.

Men bön är inte begränsat till kristider. Livets alla dagar och erfarenheter rymmer sin egen bön. Undersökningar visar också att det är fler människor i vårt land som ber än som säger sig tro på Gud. Det är som att bön är lättare att närma sig än själva tron. Visst väcker det spännande frågor om vad bön egentligen är.

Det är uppenbart att bön är en motpol till den distansering vi kan uppleva i livet, den här våren men även annars. Bön bygger broar. Bön skapar närhet och kommunikation. Den är ett motgift mot ensamheten. Bönen kan också skapa avstånd – till oss själva. Bönen ger perspektiv och välbehövlig självdistans. Den förmår befria oss från oss själva.

En del känner sig osäkra och undrar hur man gör när man ber. Men då kan man känna sig i gott sällskap. Till och med aposteln Paulus är villrådig i en av söndagens texter: ”Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara”, säger han.

Bön kan se olika ut. Den kan vara klart formulerad i ord och tanke, stundtals är den tyst och ordlös, ibland bara en suck eller ett hjärtslag. Allt får plats i bönen. Kanske är det en del av dess attraktion och måhända provokation – bönen tål att man tvivlar, misstror och klandrar Gud. Så som uttrycks i Bibelns Psaltaren: ”Hur länge skall du glömma mig, Herre? Hur länge skall du dölja ditt ansikte?” När livet är stumt, tillvaron svarslös och Gud endast möter som frånvaro – också då kan man be.

Bönen är ett förhållningssätt. Livsluft och livsrum. Den är för tron vad tänkandet är för filosofin. Det finns en engelsk förklaring som är värd att särskilt stanna upp inför. Den beskriver bön som ”the search for God”. På engelska blir det en skön dubbelhet: bönen är både människans sökande efter Gud och Guds sökande efter människan.

De flesta kan säkert känna igen bön som ett uttryck för människans letande efter Gud. Men tänk om vår bön dessutom är ett tecken på Guds spanande efter oss. Kyrkofadern Augustinus uttrycker just den erfarenheten i en välkänd devis: ”Jag skulle aldrig söka dig om inte du redan funnit mig.”

När vi ber är Gud helt nära. Av sig själv – ja, nästan som en nysning.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.