Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

"Nu har jag en mognare röst"

Rösten har mognat och fått mer soulkänsla. Samtidigt kan artisten och musikern Bo Sundström känna sorg över att barnen inte längre är barn. Åren som går både ger och tar, menar han.

Bo Sundström har just tillbringat några dagar i Piteå. Kanske är det därför pitemålet slår igenom lite starkare just i dag, funderar han – dialekten som nästan inte hörs när han sjunger, men som är tydlig när han pratar.

–  När vi växte upp var det ingen som talade norrländska på tv. Pratade någon skånska blev det ett jävla liv. Det är svårt att sjunga på norrländska också, för det blir för provinsiellt. Man skulle lyssna mer på dialekten än på vad jag egentligen sjöng.

Hämtar inspiration från livet

Vem vet hur det är med den saken. Bo Sundström är hur som helst en artist vars ord publiken lyssnar uppmärksamt på, vare sig han sjunger solo eller tillsammans med Bo Kaspers Orkester. Han är känd för sina texter – ordet genial har förekommit i recensioner – och han hämtar inspiration från livet, som det ser ut för honom och hans vänner och bekanta. Kanske är det en förklaring till varför bandet har behållit en trogen publik under sina hittills 30 år tillsammans. Fansen upplever att deras tillvaro speglas i låtarna, och Bo och hans bandmedlemmar känner att att de växer tillsammans med publiken.

–  Det handlar om att det finns ett öra, någon som inte bara vill bli underhållen, utan lyssnar och bryr sig om vad man sjunger. Och läser in i texterna var de befinner sig i livet just nu.

Blandar friskt olika influenser

Bandet blandar friskt olika influenser från pop till soul, jazz och latino, ”allt utom rock’n’roll egentligen”. Att sjunga jazz på svenska är ingen konst för Bo, som har skrivit egna texter till gamla jazzörhängen som soloartist. ”Body and soul” blev ”Bosse och jag” och ”The way you look tonight” fick titeln ”Kommer du till mig i natt”. Han anser sig bära vidare en fin gammal tradition från föregångare som Beppe Wolgers, Olle Adolphson och Barbro Hörberg, vars låtskatt han växte upp med. Han är ett lärarbarn, men familjen musicerade med glädje – båda bröderna, föräldrarna och mormor. De var musikanter, säger Bo, inte musiker.

–  Musikerna måste kunna det de spelar utan och innan. Men musikanterna går bara upp och kör med glatt humör och så har det alltid varit hemma hos oss. Man lirar, kanske inte världsbäst, men med ett naturligt intresse. Och samtidigt kan man bidra i olika sammanhang: "Du som kan gitarr, du kan väl lira lite?" "Ja men jättegärna!".

Efter gymnasiet var Bo själv inne på att bli lärare och började studera på Musikhögskolan, ”Ackis”, för att bli tvåämneslärare. Han blev aldrig klar, utan hoppade av för att satsa på bandet. På senare år har han bjudits in till skolan för att föreläsa om sitt låtskrivande.

–  Jag är inte en sån som gör hela produktionen hemma. Jag vet inte ens hur det fungerar, jag har inga tekniska kunskaper, utan skriver med gitarr, piano och penna. Det är kul att jag har fått komma och föreläsa på mitt "Alma Mater", fast jag inte ens har gått ut skolan, säger han och skrattar.

Handelsresande i musik

Genom åren har Bo Kaspers Orkester sålt massor av skivor och turnerat flitigt. Bo betraktar sig som handelsresande i musik och var borta en hel del även när barnen var små. En nackdel på många sätt, men han hoppas att han har förmedlat sin passion för yrket, och inspirerat dem att själva sträva efter ett arbete att brinna för.

–  Det gäller att inte brinna upp bara.

Numera räcker tiden till på ett bättre sätt. Ändå kan han sakna känslan av att vara pappa när barnen var barn.

En tid som inte kommer åter

–  Det är nästan som en sorg. Men så är det ju för alla, en period i livet som sedan aldrig kommer tillbaka.

Vintern är full av konserter som ställdes in under pandemin. Bo Sundström ser fram emot att möta publiken. Hans röst har förändrats med åren, men på ett sätt han tycker om. Det är först nu han tycker sig kunna sjunga soul med trovärdighet.

–  På de första plattorna tycker jag att jag låter fjunig – och då var jag ändå 30 år. Men nu har jag en mognare röst, så nu kan jag faktiskt sjunga rätt bra soul på svenska. Jag tycker att rösten tidigare har dugit. Men nu låter den rätt bra.

Hösten är fullbokad – nu ska konserterna som blev inställda under pandemin bli av. Bild: Claudio Bresciani / TT
Hösten är fullbokad – nu ska konserterna som blev inställda under pandemin bli av. Bild: Claudio Bresciani / TT

"På de första plattorna tycker jag att jag låter fjunig – och då var jag ändå 30 år."

Bo Sundström

Ålder: Fyller 60 år den 16 oktober.

Gör: Musiker och artist.

Bor: Stockholm.

Familj: ”Fjälla” och två barn från tidigare äktenskap.

Om att fylla 60: ”Om man tänker sig liv och karriär som en hockeymatch, så är man på något sätt i början av tredje perioden. Och det gäller att inte sagga ihop utan att jobba. Det känns förtröstansfullt att säga att jag bara är i början av tredje perioden – det kan ju bli övertid! Att det blir sudden death, det vet vi. Men det är mycket kvar att göra, och det tycker jag är jättekul.”

Så firar han födelsedagen: ”Det blir fest och jam och dans och många som inte har kunnat fira under pandemin kommer att vara med.”

Favoritsyssla hemma: ”Jag sitter väldigt mycket vid pianot.”

Lyssnar på just nu: ”Jazz.”

Stör mig på: ”Inkompetens och slarv. Fel människor på fel plats."