Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Tomas Sjödin, präst och helgkrönikör. Bild: Jonas Lindstedt
Tomas Sjödin, präst och helgkrönikör. Bild: Jonas Lindstedt

Tomas Sjödin: Nu gör vi något vackert av det som är så tungt

Prästen Tomas Sjödin försöker ingjuta hopp i dessa kristider och uppmanar alla att ringa sina nära och kära lite oftare än vanligt: "Nu gör vi något vackert av det som är så tungt. Nu fattar vi våra smarta telefoner, som grep vi efter nödvändig första-hjälpen-utrustning, och skrider till verket i Operation-Hur-Har-Du-Det? Nu smiter vi förbi det omöjligas avspärrningar och gör det möjliga", skriver han i sin helgkrönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Ovetenskaplig men hoppfull analys: Människor har börjat ringa till varandra på ett sätt som vi inte gjort på åratal. Vi ringer mostrar och fastrar, pensionerade kollegor, tidigare grannar och vänner från ungdomen. Och då tänker jag inte på den sortens samtal som handlar om att vi ska få något uträttat, utan de där vi egentligen inte vill något annat än att kolla läget. Frågor som ”hur har du det?”, ”hur går det?” och ”hur mår du?” far genom luften på ett sätt som är minst sagt hoppfullt.

Denna mellanmänskliga rörelse går under radarn för alla virus i världen. Den visar att smarta telefoner är utmärka redskap i händerna på empatiska människor. Jag vet inte hur många kamrater jag har pratat med de senaste dagarna som säger ungefär samma sak: Att de börjat skapa listor på människor som i deras bekantskapskrets hotar att fara illa av ofrivillig isolering. Och som sedan, lite mer systematiskt än annars, börjat ringa för att växla några ord med dem. Telefonsamtal letar sig förbi fysiska avspärrningar på ett häpnadsväckande bra sätt. Och notera: I det ansträngda läge som råder växer nu något varmt och vackert.

Vi får postumt tacka Alexander Graham Bell för att han 1876 skapade den apparat för överföring av ljud med hjälp av elström som blev vår första telefon. För att inte tala om mobiltelefonernas skapare. Jag har genom åren skrivit många texter om den moderna tekniken som ett hot mot den inre samlingen. Inte apparaterna i sig, inte innehållet alltid, men själva distraktionen. Nu är det läge att säga emot mig själv och slå ett slag för att använda dessa apparater som aldrig förr. När mobiltelefonen lanserades på bred front i slutet av 1980-talet skedde det bland annat under en slogan som löd ”Ingen mer dötid”. Då betydde den att vi skulle bli mer effektiva. Hur det gick med det kan man diskutera. Men i dag kan vi ändå ta avstamp där och påminna varandra om hur mycket livsgnista och livsmod det kan rymmas i ett vanligt telefonsamtal. Skillnaden mellan att ingen hör av sig och att en, säg en, person gör det är himmelsvid. Ett samtal kan vara skillnaden mellan att känna sig bortglömd och upptäcka att man är ihågkommen.

Man kan tänka att några telefonsamtal är ett ganska tandlöst vapen i kampen mot den läskiga fiende som går under namnet covid-19, men jag är övertygad om att mänsklig omtanke kan mäta sig mot vilka krafter som helst. Synliga som osynliga. Det har historien visat tidigare.

Det är bra att vi tänker på varandra, men i detta läge är det tid att ansluta till den växande rörelse som går från tanke till handling. Kom igen nu. Nu gör vi något vackert av det som är så tungt. Nu fattar vi våra smarta telefoner, som grep vi efter nödvändig första-hjälpen-utrustning, och skrider till verket i Operation-Hur-Har-Du-Det? Nu smiter vi förbi det omöjligas avspärrningar och gör det möjliga.