Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Samernas nationaldag firas årligen den 6 februari. Johannes Marainen vill inte kalla sig för svensk efter de kränkningar som han varit med om, men han känner sig ändå som svensk medborgare. Efter sina upplevelser som barn valde Johannes att inte lära sina barn samiska när de var små. Bild: Maria Hellström
Samernas nationaldag firas årligen den 6 februari. Johannes Marainen vill inte kalla sig för svensk efter de kränkningar som han varit med om, men han känner sig ändå som svensk medborgare. Efter sina upplevelser som barn valde Johannes att inte lära sina barn samiska när de var små. Bild: Maria Hellström

Nu firar Johannes sitt folks nationaldag

Han växte upp på fjället och skulle gå i föräldrarnas fotspår och bli renskötare. I stället flyttade han till Göteborg och utbildade sig till lärare.
Johannes Marainen är en stark röst i det samiska samhället. 6 februari firar han sitt folks nationaldag.

Johannes Marainen, eller Las-Biet-Heaihka-Johánas, som är hans samiska namn, kan aldrig riktigt vänja sig vid de milda vintrarna i sydvästra Sverige. De stora blöta snöflingor som seglar ner från himlen under förmiddagen utgör en bjärt kontrast till den gnistrande snö som just nu täcker Norrbottens län.

Johannes Marainen, som han heter i de officiella registren, är född i Saarivuoma sameby i Kiruna kommun, nästan 150 mil nordost om radhuset i Skepplanda.

Pluggade till lärare

För 60 år sedan lämnade han sina hemtrakter för att studera till lärare i svenska och historia vid Göteborgs universitet.

Föräldrarna var renskötare och familjen följde djurens rytm över samebyns marker mellan fjällen i väst på sommaren och skogen i öst på vintern. Förstaspråket var samiska och därefter lärde sig Johannes finska och lite norska.

I mitten av 90-talet skrev Johannes sin första samiska släktbok. Bild: Maria Hellström
I mitten av 90-talet skrev Johannes sin första samiska släktbok. Bild: Maria Hellström

Skolan blev den första riktiga kontakten med det svenska samhället och tiden där har lämnat smärtsamma minnen efter sig.

De första tre åren i skolan var i en kåta vid familjens sommarbostad dit en lärare kom för att undervisa barn till renskötare från juni till augusti.

Samiska var förbjudet

Svenska var det dominerande skolämnet och samiska var helt förbjudet, även på rasterna. Barnen lekte med varandra i tysthet innan de börja lära sig ”modersmålet” som svenskan kallades. De samiska namnen ersattes av de som prästen registrerat i kyrkoböckerna.

– Man tvingades acceptera namnet, att äta mat man inte var van vid. Att inte få vara sig själv. Det mest kränkande var att inte få ha kvar sitt namn.

Från klass fyra följde internatskola för samebarn. Johannes kommer ihåg hur han låg i den kalla sängen och längtade hem till gemenskapen hos familjen. Pojkarna på skolan kröp ner hos varandra på nätterna, men kastades tillbaka till de egna sängarna om de upptäcktes.

– Det var hemskt att lägga sig ensam i de kalla, äckliga lakanen. För oss var det helt naturligt att ligga bredvid någon och känna tryggheten hos någon annan.

Ville bli renskötare

Johannes ville bli renskötare och såg inget positivt med skolan.

Men övertalad av läraren och sin mormor, fortsatte han i realskola i Kiruna. Där inackorderades han på ett ”lapphärbärge” och fann gemenskap med andra samer efter avslutade lektioner.

Först i efterhand fick han reda på att skolan inte lyckats få ett rum till honom då ingen familj ville ta emot en samisk pojke.

– Jag fick leva två liv. Ett som svensk och ett som same.

Johannes flyttade sedan till Göteborg och utbildade sig, gifte sig med en svensk kvinna, började jobba och fick barn.

Exotisk i Göteborg

Medan samer kallades ”lappjävlar” på stan i Kiruna, betraktades han som exotisk i den nya hemstaden.

Som lärare blev han ofta tillfrågad att berätta mer om samerna och efter lång tvekan sade han ja. När föreläsningen hölls var hans pappa på besök och följde med och lyssnade. Men då pappan inte kunde svenska lovade Johannes att han dagen efter skulle återberätta vad han sagt på samiska – men upptäckte då att han inte längre hade orden mer än för vardagsspråket.

– Det blev mitt livs chock och gjorde att jag hamnade i en kris.

Mångårigt engagemang

Det blev starten på ett djupt och mångårigt engagemang för samernas sak.

Johannes har forskat om samisk historia vid Göteborgs universitet, skrivit flera släktböcker och föreläser om sitt folks identitet, kultur och historia. Han har även deltagit i tv- och radioprogram om samer.

För 35 år sedan antogs den samiska flaggan vid det Nordiska samerådet vid en konferens i Åre. Johannes satt som mötesordförande och minns glädjen när beslutet klubbades igenom klockan elva på kvällen.

– Det var enormt, säger han.

Den 6 februari, är det samernas nationaldag och runt om i landet hissas flaggan till minne av det första samiska landsmötet som ägde rum i Trondheim denna dag 1917.

Johannes har sin bordsflagga, sin samiska slöjd och sin egna kåta på tomten vid sommarstugan som påminner honom om hans ursprung. Om det inte varit för de begränsningar av folksamlingar som råder under pågående pandemi, skulle han ha stått på Götaplatsen tillsammans med vänner och bekanta i dag.

– Helst av allt hade jag velat fira med föreningen, men min dotter vill att jag håller mig hemma.

Johannes Marainen

Ursprungligt namn: Las-Biet-Heaihka-Johánas.

Ålder: 80 år.

Familj: Son, dotter, extrason.

Bor: I radhus i Skepplanda.

Gör: Föreläser om samer, släktforskar och skriver böcker.

Yrke: Lärare i svenska och historia, historieforskare.

Intressen: Resor och trädgård.

Språk: Samiska, finska, norska, svenska, tyska och franska.

Läser: Deckare, reseskildringar och historiska böcker.

Samernas nationaldag

Samernas nationaldag den 6 februari är gemensam för alla samer i Sverige, Norge, Finland och Ryssland. 6 februari 1917 hölls det första samiska landsmötet då nord- och sydsamer från Norge och Sverige samlades för att diskutera gemensamma problem. Nationaldagen firades första gången 1993.

Källa: Sametinget

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.