Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Pontus Bäckström, präst och helgkrönikör. Bild: Anders Hofgren
Pontus Bäckström, präst och helgkrönikör. Bild: Anders Hofgren

Pontus Bäckström: Nio minuter som brutalt fångar den amerikanska historien

En hel värld förfäras över filmklippet där George Floyd under nästan nio minuter kämpar för sitt liv. "Nio minuter som brutalt och komprimerat fångar den amerikanska historien. Slaveriet och den strukturella rasismen. Det är outhärdligt att se", skriver prästen Pontus Bäckström i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Nationaldag i år också. Jag försöker sortera intrycken och det jag känner. Amerikanska städer brinner. Polisens övervåld, fredliga protester och ropen på rättvisa som drunknar i kaos och meningslös förstörelse, det vita Vita huset, murarna, gränserna, ett land som går sönder, som kanske redan gått sönder för länge sedan. Och samtidigt; poliser som knäfaller sida vid sida med demonstranterna, tårgas blir tårar, försoning och hopp.

Efter George Floyds död har USA de senaste dagarna skakats av våldsamma sammandrabbningar mellan polis och demonstranter. Bild: AP
Efter George Floyds död har USA de senaste dagarna skakats av våldsamma sammandrabbningar mellan polis och demonstranter. Bild: AP

Några ögonblicksbilder. Afroamerikanen Jonathan Rollins börjar plötsligt gråta i Agenda-studion när han ser delar av filmklippet där George Floyd under nästan nio minuter kämpar för sitt liv. Nio minuter som brutalt och komprimerat fångar den amerikanska historien. Slaveriet och den strukturella rasismen. Den vite polismannens knä som obarmhärtigt trycker ner George Floyd i marken. Lynchningarna och piskrappen. Det är outhärdligt att se. ”Jag kan inte andas”. Sexton gånger. Det är första gången Jonathan Rollins ser filmen. Han går iväg, sändningen bryts och får återupptas senare. Ett svart liv betyder så lite. Det väcker så mycket.

Timbuktu under fjolårets säsongspremiär av "Allsång på Skansen". Bild: Christine Olsson
Timbuktu under fjolårets säsongspremiär av "Allsång på Skansen". Bild: Christine Olsson

En annan ögonblicksbild, några år tidigare. Jason Diakité, mer känd som Timbuktu, tar emot ett pris från Fem i tolv-rörelsen, för sitt arbete mot rasism. Det sker i ett till riksdagen närliggande rum och han är djupt berörd av stunden, men också den politiska kontext som fört honom dit. Han har med sig ett svenskt pass, som han visar upp och håller högt, nära hjärtat. Rösten bär inte riktigt när han talar:

"Ni behöver inte vara toleranta mot mig. Jag ber inte att få bli tolererad, och eran nåd är inte någonting jag kräver. Däremot kräver jag, med all kraft jag kan uppbåda, att bli bedömd på mina handlingar och på min personlighet. Och jag kräver att den doktrin, som håller en person högre än en annan person, på grund av dennes hudfärg, religion, kön eller sexuella läggning, omedelbart och för alltid, diskrediteras, suddas ut och överges.

Jag kräver att få känna mig säker i Sverige. Jag kräver att få tillgång till det arbete som mina meriter berättigar mig, till att få tillgång till den bostad som min inkomst räcker till.

Jag kräver att få be till den Gud jag vill, och älska den person jag vill. Jag kräver friheten att yttra mig, även av dem som inte håller med mina yttringar. Och jag kräver att bli sedd som en del av detta samhälle.

Men i utbyte ger jag dig mitt liv Sverige. För dig kommer jag och mina barn alltid hjälpa till att bygga. Jag ger dig min uppfinningsrikedom. Jag ger dig min kreativa förmåga och min energi. Jag kommer att älska i Sverige, jag kommer att leva i Sverige, och jag kommer att dö i Sverige. Tack".

Jag bestämmer att Timbuktus ord får bli texten till en ny och bättre nationalsång. Richard Dybecks ”Du gamla, du fria” från 1844 har aldrig blivit officiellt antagen och de gamla orden känns främmande. ”Du tronar på minnen från fornstora dar”. Det är inte det Sverige jag längtar efter. Soldater som marscherar med svenska flaggor. Stöveltramp och stormaktstid. Karl den tolfte och hans hund Pompe. Jag vill sjunga om Timbuktus Sverige i stället. Regnbågsflagga och midsommarstång. Kebab och tacofredag. Kyrkor, synagogor och moskéer. Landet vi lever i, landet som andas i oss. Det är värt att tro på och kämpa för. Vårt Sverige och vårt land.