Ulla Hjerling har vårdat och skött om den lilla skogslunden med alla upphängda tröstare i över 30 år. Uppskattningsvis finns där numera ett par tusen nappar.
Ulla Hjerling har vårdat och skött om den lilla skogslunden med alla upphängda tröstare i över 30 år. Uppskattningsvis finns där numera ett par tusen nappar.

Nappmamman Ulla vårdar sitt arv

För drygt 30 år sedan startade Ulla Hjerling vad som mycket väl kan vara världens första nappträd. Numera hänger det tusentals färgglada tröstare i den lilla träddungen i utkanten av Floda – fortfarande lika ömt vårdade av “Nappmamman”.

ANNONS
|

Det hela började när Ulla arbetade inom barnomsorgen i Floda. En av flickorna i hennes grupp ville hemskt gärna sluta med napp. Men det visade sig vara lättare sagt än gjort.

– Till sist föreslog jag att vi skulle gå ut i skogen och hänga upp den i ett träd, berättar Ulla och ler när hon tänker tillbaka på den lilla oansenliga nappen som skulle visa sig bli pionjär i något mycket större än vad Ulla någonsin hade räknat med.

Historien om nappträdet spred sig nämligen som en löpeld. Entusiastiska pedagoger och föräldrar berättade för sina barn om det vidunderliga trädet som gjorde det möjligt att ångra sig eller åtminstone gå tillbaka och hälsa på sin avlagda napp.

ANNONS

En del föräldrar hann eller hittade inte fram till nappträdet utan valde istället att åka hem till Ulla och ringa på eller lägga napparna i hennes brevlåda. Hon fick till och med postförsändelser som var adresserade till “Nappträdet i Floda”.

Den lilla lövdungen i Drängsered, ett par kilometer norr om pendelstationen i Floda, blev snabbt ett populärt utflyktsmål. Barnomsorgspersonalen tog med barnen på små expeditioner. På väg mot det spännande nappträdet gjordes avbrott för fika och byggande av kojor.


    Bild: Kent Eikeland
Bild: Kent Eikeland

Från att till en början ha varit en ren Flodaföreteelse sökte sig undan för undan allt fler utsocknes besökare till nappträdet.

– Det kom till och med folk ända från Norrland, minns Ulla.

Trots att det var länge sedan hon slutade arbeta inom barnomsorgen har hon ingalunda släppt kontakten med nappträdet som undan för undan växt ut till en hel dunge med träd fyllda med tröstare av alla upptänkliga slag.

Förutom traditionella nappar hänger det gossedjur, nappflaskor och små avskedsbrev på de överfulla grenarna.

I samband med vårt besök har Ulla och hennes make Sverre Fredriksson tagit med sig en hel kasse full med nappar som trillade ner i samband med en av höstens stormar. Vid deras senaste besök tog de med dem hem och försåg dem med nya snören. Och nu är det alltså dags att hänga tillbaka dem.

ANNONS

– Vi brukar städa upp här med jämna mellanrum. Det är viktigt att hålla platsen ren och snygg. Jag känner fortfarande ansvar för nappträden som har betytt så mycket för så många barn, förklarar Ulla.

Sverre, som successivt mer eller mindre har växt in i nappträdsverksamheten, sträcker sig mot en högt placerad gren och knyter fast ett meterlångt snöre med tättplacerade nappar:

– På det här snöret sitter det 100 nappar. Jag har dock inte koll på hur många det hänger sammanlagt på alla de här träden. Men uppskattningsvis måste det röra som om flera tusen nappar.

Varken han eller Ulla har någon riktigt bra förklaring till vad det är som har gjort att nappträdet i Floda har blivit ett och har fått ett så stort genomslag. Bland annat har New York Times skrivet om trädet.

– För många barn innebär det ett stort steg att lägga av med napp. Jag tror att många resonerar som så att “nu är jag stor och när så många andra klarar av att sluta så måste jag också kunna det”, är den förklaring som Ulla anser ligger närmast till hands.

Nappträdet i Floda har under årens lopp fått många efterföljare. Och det är kanske inte så konstigt. Surrogatsugandet är vitt spritt och ingalunda någon modern svensk företeelse. Det finns arkeologiska spår som visar att barn redan tusen år före Jesus Kristus födelse tröstades med hjälp av napp.

ANNONS

På den tiden användes små djur föreställande grodor, hästar och hundar som var tillverkade i lera.

Under medeltiden gjorde sedan tygnappen entré. För att göra den eftertraktad fylldes den med allt från kött och socker till vallmofrön.

I de fall då nappen ändå inte det gav önskad effekt hände det till och med att tröstaren doppades i en blandning av opium och alkohol innan den placerades i barnets mun.

Den tiden lär dock vara förbi. Dagens nappar är noga utprovade, trendigt designade och inte minst säkerhetskontrollerade. Enligt Europeiska standardiseringskommittén måste till exempel alla nappsköldar numera vara försedda med lufthål för att minska risken för kvävning.

Uppskattningsvis 60 procent av alla svenska barn använder numera napp under sina första levnadsår.

Spektrat av tröstare i Ulla Hjerlings lilla skogsdunge i Floda vittnar om att det inte minst färg- och designmässigt har hänt en hel del under de senaste 30 nappåren.

Fakta: Ulla Hjerling

Smeknamn: “Nappmamman”.

Ålder: 65 år.

Bor: I Bollebygd.

Familj: Maken Sverre Fredriksson samt två döttrar med familjer.

Intressen: Familjen, resor och hundar.

ANNONS