Det är sensommarkväll i Göteborg. Jag och min kollega Joakim kör in i stan efter att vi just avslutat en kväll av åtta med partiledarutfrågningar i Vårgårda. Vi är trötta, men nöjda och stannar till vid ett rödljus utanför Ullevi.
För första gången i mitt liv önskar jag att det ska vara rött extra länge. Ed Sheeran, en brittisk singer-songwriter spelar inne på arenan och musiken hörs ända ut till rödljuset och lite till. Vi hissar ner rutan och lyssnar, anar att många är där inne. En underbar kväll, helt enkelt. Det är en hel del som njuter av sensommarvärmen och konsertkänslan. Det går att ana känslan även om inte tillfälle fanns att vara där, på plats. Utan här, vid trafikljuset ett kort ögonblick.
Det slår mig att jag vill beskriva den lite överraskande upplevelsen som ett ögonblick av nåd. Några gratis sekunder som blir en av sensommarens guldkanter. För andra en bokad biljett som suttit fastklämd under en magnet på kylskåpet länge och äntligen är det dags. Förutsättningarna verkar helt perfekta. Ed Sheeran är sannerligen i stan.
Så slår det om till grönt och snart är jag hemma på min gata.
Ett så enkelt och överraskande sommarminne kommer jag fortsätta bära med mig länge. Nåd översätts enklast med något som är gratis. Ändå är de till synes små överraskningarna värda så mycket i det långa loppet. Det jag inte kan planera, men som bara kommer till mig.
Jag är så tacksam för det enkla och vackra. Inte sällan kan jag också lägga till att det ofta är helt oplanerat. De stunderna kan skapa rum för förundran inuti. Obetydligt eller rent utav osynligt. Men för mig en stilla påminnelse om livets goda, sommarvärmen och ett pulserande liv. Det drar förbi och vi är i den stunden tillräckligt närvarande för att det ska vara värt att hissa ner rutan och ta emot ögonblicket innan det är dags att åka vidare.
Nu samlar vi ihop våra små och lite större sommarminnen. Blåbär och mjölk, ett kvällsdopp i en insjö alldeles ensam i augustimörkret utan en tråd på kroppen eller kanske i ett hav med saltstänk. Vännen som kommer på besök en regnig förmiddag. Glassen i Trädgårdsföreningen eller någon annanstans i Sverige med en bänk i skugga eller sol. Kanske någon känner stråket av förundran när hela familjen är samlad vid något tillfälle.
Små ögonblick som gör livet lite större.
Och nu snart är jag på Ullevi och sjunger: Känn ingen sorg för mig Göteborg tillsammans med många fler. Som en bonus är Damorkestern vi lyssnade på för så där tjugo år sedan förband till Håkan Hellström. Vilken guldkant.
Hoppas någon stannar till vid ett rödljus och hissar ner rutan för att få med sig några toner.
Tänk om Guds nåd är de där ögonblicken som så snabbt passerar. Ta emot dem i förundran när det behövs framöver. Det finns ögonblick av nåd.
