Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Annelie Pompe, krönikör och äventyrare. Bild: Anders Hofgren

Annelie Pompe: Några ödmjuka tips för att hantera ovissheten

Mitt under den pågående coronapandemin drabbades fridykaren, äventyraren och GP-krönikören Annelie Pompe av en elak bakterieinfektion i ett sår på benet. Men nu är faran över för hennes personliga del och hon passar på att ge några ödmjuka tips för att vi mentalt ska försöka kunna hantera den ovisshet vi alla lever i just nu.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

"Det där kan göra att du blir av med benet", sa en väninna. "Du kan få blodförgiftning och dö", sa mamma än mer oroligt. Mitt i en värld som koncentrerade sig på virus, fick jag för några veckor sedan mitt livs första bakterieinfektion i ett sår på benet. Framtiden för benet var ovisst. Bakterierna åt sig djupt in i köttet medan virusrelaterade nyheter rasade in i telefonen, trots att Bali var likt en liten skyddad bubbla. Livet i den lilla fiskebyn fortgick mycket som vanligt.

Jag var på Bali för att undervisa i fridykning, och fick egentligen inte vara i havet med mitt bandagerade underben. I början gick det bra med plastfolie, sedan blev det värre. Efter fridykningskursen skulle jag och min assisterande instruktör träna djupdykning.

Vi båda ville tävla i Honduras i slutet på maj. Men så stängde landet Honduras och tävlingen ställdes in. Precis som för många andra så blev de tidigare färgglatt välplanerade månaderna nästan helt vita i kalendern. Dessutom fick inte benet bli blött. Det blev ingen mer träning. Framtiden var ännu mer oviss än vanligt.

"Deadline krönika GP" var en av få poster som fanns kvar i kalendern. Jag tänkte att jag vill skriva om något annat än covid-19, eftersom så mycket handlar om det nu, men det är nog oundvikligt att viruset ligger i livets bakgrund och mumlar. Mina infekterade-ben-bakterier dog efter ett par antibiotikakurer, och trots viruset kom vi hem till Sverige. Det var det lilla i det stora. Det går inte att missta sig på allvaret i dödsfall, sjukdom och ekonomiska kriser. Framtiden är oviss.

Rädsla för det okända verkar grundläggande för många människor. Kanske är det kvar från vårt förflutna där ovisshet eller trygghet handlade om liv och död. Det är rädslan för att inte veta vad som kommer hända. Det hjälper inte med positivt tänkande.

Men det kan hjälpa dig och andra att inte sprida för mycket av motsatsen. Förmågan att tänka framåt, drömma och göra planer för framtiden är ett fantastiskt verktyg för motivation. När det är extra svårt att planera framtiden kan man öva på mental flexibilitet; att göra vad man kan med det man har till hands. Jag, likt många andra, känner att jag vill hjälpa till.

Så här kommer några ödmjuka tips för att mentalt hantera den ovisshet vi lever i:

# Du behöver inte planera långt in i framtiden där det ter sig som mest ovisst. Planera i stället in några aktiviteter som du mår bra av varje dag.

# Att vara mentalt och fysiskt aktiv kommer få dig att må bättre.

# I stället för att oroa dig lite hela tiden, prova att skjuta fram din oro till en avsatt stund på tio minuter. Sedan är det färdig-oroat.

# Andas djupa långsamma andetag genom näsan.

# Notera vad som får dig mest orolig och undvik dessa källor

# Hitta ett par, tre saker varje dag att vara tacksam för.

# Se om du kan hitta något sätt att praktiskt eller fysiskt hjälpa någon eller något i din omgivning.