Bara fem procent av landets förskollärare är män. Men Stefan Nilsson stortrivs med sitt jobb. "När jag började på förskolan för 27 år sedan hade jag ingen aning om att det var så roligt", säger han.
Bara fem procent av landets förskollärare är män. Men Stefan Nilsson stortrivs med sitt jobb. "När jag började på förskolan för 27 år sedan hade jag ingen aning om att det var så roligt", säger han.

När Stefan arbetar är han barnens favorit

För Stefan Nilsson handlar yrket som förskollärare om att vara lyhörd, ha en ängels tålamod – och omsorg om varje individ. Som ser leken som den gyllene vägen till lärande. Parallellt arbetar han två dagar i veckan som fackordförande, en växelverkan som ger energi och fördjupar.

ANNONS
|

Barnen sitter i en tät klunga kring Stefan Nilsson. Kryper nära och lyssnar på sagan han läser. Insjunkna i berättelsen, uppmärksamma på vad som ska ske vid nästa sida. Stefan tittar upp, hejar och fortsätter för barnen måste få sitt slut. När vi börjar intervjun är sagostunden över och barnen försvinner snabbt åt olika håll.

– När jag började på förskolan för 27 år sedan hade jag ingen aning om att det var så roligt, säger Stefan med en blick på barnen som ger sig iväg mot kompisar och nya lekar.

Det var i början av 90-talet som Stefan, en ung man med musikerdrömmar, fick beredskapsarbete på förskolan i Jörlanda.

ANNONS

– Jag var seriös med min musik, skrev eget material, men det var svårt försörja sig på.

Förskolan blev ett bra komplement, musiken fortsatte bli till medan Stefan fann sig tillrätta och upptäckte att han verkligen gillade sitt arbete. Så mycket att han vidareutbildade sig till barnskötare och därefter gick två års högskoleutbildning till förskollärare. Sammansättningen av studenter motsvarade verkligheten utanför. Det där att främst tjejer söker sig till förskolan.

–Under hela utbildningen var jag ensam kille i klassen.

Och under alla år som förskollärare har han också oftast varit enda mannen på arbetsplatsen.

–Men det är inget jag funderar över, säger Stefan, som tror den låga manliga representationen främst beror på tradition, kultur och invanda mönster.

–Jag vet ju hur det var själv. Att jobba på förskola fanns inte i mitt universum, ler han stort.

Men slumpen ville något annat och det är han glad för.

–Utbildningen gjorde att jag blev motiverad att fortsätta jobba på förskolan, men trots det började jag på Jörlandaskolan med de lite äldre barnen från årskurs tre. Halva dagen undervisade jag i musik, halva dagen var jag fritidsledare.

Stefan fick jobba med musik på arbetstid, men framför allt såg han en möjlighet att bidra med något.

ANNONS

–Jag insåg att jag kunde hjälpa barnen att utvecklas, jag önskade så innerligt att betyda något för dem, säger han allvarligt.

Efter sju år på fritids och skolan kom frågan om han ville flytta över till Junibacken, förskolan som låg tvärs över landsvägen från Jörlandaskolan. Han tackade ja, året var 2003 och sedan dess har det varit hans arbetsplats.

–På Junibacken jobbar jag med 1-5-åringar. Det är fascinerande att se hur de äldsta barnen i en blandad grupp tar hand om de yngre. De tar sånt ansvar.

De yngre barnen har samtidigt andra behov att ta hänsyn till.

–De knyter an fortare, och visar uppskattning direkt. Och vice versa, ler han.

Hans omtanke och respekt för barnen syns och känns. När något barn behöver honom bryter han vänligt, följer med och hjälper till.

Lokalerna på Junibacken är ljusa och luftiga, och vilar tyst medan barnen är ute. I snitt är det 18 barn per grupp på Junibacken.

–Det kan vara en påfrestande arbetsmiljö ibland med stora barngrupper, framförallt ljudnivån, vilket lett till att många förskollärare får tinnitus.

Men det är viktigt att bibehålla lugnet, att ha en ängels tålamod, poängterar Stefan.

ANNONS

–Och det där att inte hjälpa till för mycket, utan låta dem få tid att lösa saker på egen hand. Att påminna sig om hur kompetenta barn är och deras eget driv.

–Guldkornen är när man märker att ett barn lärt sig något och utvecklats. Det fina med svensk förskola är att det är en kombination av lärande och omsorg. Där det finns en medveten tanke i allt vi gör.

Och trots stora barngrupper, eller kanske just därför, är det viktigt att se individen.

–Man måste vara lyhörd inför olikheter. Att det är stora spann mellan barnen i ålder och utveckling. Alla är bra på olika saker i olika faser, säger Stefan som sätter leken högt och menar att det är grunden till allt, även lärande – utan skratt blir allt svårare.

Han har varit fackligt aktiv sedan slutet av 90-talet och arbetar 40 procent som ordförande för Lärarförbundet i Stenungsund.

–Det blir tre dagar på förskolan, varannan dag. Det är en bra omväxling, det ena ger energi och kunskap till det andra. Jag tror det är viktigt att som fackligt aktiv ha en fot i det praktiska arbetslivet. Det underlättar när jag driver förhandlingar, träffar föräldrar och anställda.

ANNONS

Han uppskattar sina kollegor som ger arbetet mervärde och dagliga insikter.

–Det bidrar till personlig utveckling att diskutera sinsemellan och påminna varandra om varför vi är här.

Men trots vidareutbildning, bra kollegor, fin arbetsanda, pedagogisk kompetens och ökade kunskaper, kommer han tillbaks till vad som gör arbetet så värdefullt.

–Att få följa barnens utveckling och att de ger så mycket tillbaks. Och jag skrattar på jobbet varje dag. Barn gör det med en.

Säger en hängiven förskollärare som gärna plockar upp gitarren och tillsamman med barnen sjunger Galenskaparnas slagdänga ”Det ska va' gôtt å leva”.

–När alla barnen sjunger med i refrängen är det en riktigt kick. Då får jag gåshud.

Fakta: Stefan Nilsson

Ålder: 48 år.

Bor: Stenungsund.

Yrke: Förskollärare.

Intressen: Musik, film, god mat & dryck.

Bästa med att vara förskollärare: Glädje!

Om att vara man i ditt yrke: Stimulerande, men hade gärna sett fler män.

Andel män bland förskollärare: 5 procent.

ANNONS