Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/7

När raggarna intar Götaplatsen

Varje fredagskväll på Avenyn dyker de upp. Med sina ­polisonger och skinnvästar intar de platsen mellan ­finkulturens högborgar – Konserthuset, Stadsteatern och Konstmuseet. ­Raggarna beskriver sig som en enda familj.

När raggarbilarna rullar in på Götaplatsen börjar fredagskvällen komma igång. Det är juli, Poseidon skvalar och turisterna flanerar längs ­Avenyn. Några av raggarna kommer i gamla amerikanare från 50-talet. Andra i vanliga Volvobilar. En del av dem har grånat hår och minns hur ­enkelt det var att köra raggarrundan i stan innan allt spärrades av. Andra har nyss fått körkort. De säger att gemenskapen är unik. Träffar man en raggare i andra änden av landet är det som om man redan känner varandra. Vad andra tycker om dem skiter de i. ­Eller nästan ­triggas av, faktiskt.

Ragga brudar

Några timmar tidigare ser Niklas Gunnarsson, 26 år, över sin Dodge från 1956. Den står på gårdsplanen vid det nyinköpta huset utanför Kinna. I garaget står ännu en Dodge, men den är inte körbar ännu. Sommar­jobbet på Stora Enso är klart för dagen, ­frisyren fixad. Det är snart dags att åka in till Götaplatsen. Eller Göta, som raggare kallar den. 

Niklas öppnar motorhuven. Mot en arbetsbänk står hans kompis Dennis Andersson lutad. Det luktar garage, den där blandningen av metall och olja, sågspån och bensin. Jag luftar alla fördomar jag har: Snusar alla raggare? (Nej.) Har alla skinnvästar? (Nja. Har haft men gillade aldrig.) Har alla tatueringar? (Vem är inte tatuerad i dag?) Lyssnar alla på Eddie Meduza? (Jo det har hänt!) Sedan undrar jag om raggare själva kallar sig raggare. För jag tänker att bland många andra är raggare nästan ett nedsättande ord. På den frågan svarar både Dennis och Niklas ja. Självklart kallar de sig raggare.

Vad innebär det att vara raggare?

– Amerikanska bilar och ragga brudar, säger Niklas.

Dennis skrattar till:

– Ja, och dricka alkohol.

Så tillägger han:

– Vi åker ut om de är gött väder, för att se andra bilar och träffa folk. 

Det finns olika sorters raggare. De som kör amerikanare och 50-talsstil. Och de som kommer i en sliten Volvo 740, de så kallade Volvoraggarna.

Finns det en hierarki?

– Nej. Det är en jäkla bra gemenskap. Oavsett vad man har för bil håller alla ihop, säger Niklas.

Sparat pengar sedan barnsben

Alla som har en raggarbil säger inte att de är raggare. En del gillar bara sin bil och andra väljer att kalla sig rockabilly. Niklas säger att skillnaden är hårfin, men att de kan se vem som är raggare och inte.

Över gårdsplanen kommer Mimmi Fält, Niklas flickvän som nyligen flyttat in i huset. Mimmi har en likadan Dodge som Niklas och det var så de träffades. Det var på Powermeet, en stor raggarträff som firas varje sommar. Mimmis pappa har tagit med henne dit sedan hon var liten.

– Jag har varit på varenda Powermeet! Eller nej förresten, jag var inte där när jag var ett år, för då tyckte ­pappa att det skulle vara för soligt för mig.

Hon sparade till sin bil redan som tonåring och kunde köpa den när hon var 20. Hon säger att det är fler tjejer som är raggare i Göteborg än i Kungsör, den lilla staden utanför Eskilstuna som hon kommer ifrån. Men även här lyfter folk på ögonbrynen när hon ­kommer körandes.

– De tror inte att det är min bil, de tror att jag har lånat den.

Med ett bullrande motorljud startar Dodgen. Dags att dra in till Göta.

Rötter i USA

Raggarkulturen växte fram under 1950-talet och inspirerades av den amerikanska rockmusiken. Medlemmarna har sällan setts på med blida ögon av resten av samhället. Speci­ellt inte under kulturens första decennier. Då var det mycket skandaler, fylla och bråk. Det har gjorts utredningar och det har varit sammandrabbningar med polisen.

Det finns knappt någon forskning om raggarkulturen. Men av en slump gled forskaren Tanja Joelsson in på ämnet för några år sedan. Hon var då doktorand i ­genusvetenskap. Numera är hon forskare i barn- och ungdomsvetenskap vid Uppsala universitet. I sin avhandling ville hon titta närmare på varför unga män är överrepresenterade i olycksstatistiken kring motorfordon. För att hitta en grupp att studera kontaktade hon polisen på en liten bruks­ort i Sverige. Hon undrade vilket bostadsområde som hade flest anmäl­ningar och klagomål mot moppegäng.

– Då visade det sig att i det området fanns det mest klagomål mot Volvoraggare. Att de var ute på kvällar och nätter, körde fort i bostadsområden och brände däck.

Tanja Joelsson definierar en Volvoraggare som en person som är med i en ungdomskultur där bilen har en central roll. Oftast är det en Volvo 740 eller 240. Man träffas för att umgås, men bilen är i centrum, och det är viktigt att vara en bra förare. Volvoraggare är ett landsbygdsfenomen som är starkare i glesbygd och bland arbetarklass. Ofta finns det en utpräglad motorkultur på orten.

– Det är unga män som utgör kärnan i kulturen, man måste oftast vara kille för att vara Volvoraggare.

De tjejer som är med, som gillar att meka och kanske gått fordonsprogrammet på gymnasiet, kallar sig sällan raggare. Andra tjejer som är med i gruppen är flickvänner. Enligt Tanja, som gjorde forskningen inom genusvetenskap, spelar flickvännerna en viktig roll.

– De gör kulturen heterosexuell. De blir ett alibi för alla att framstå som hetero. Och det är ganska viktigt, det är mycket bögskämt och skämt om killar som betraktas som feminina.

Tanja intervjuade även andra ungdomar i samhället om hur de såg på Volvoraggarna.

– De hade inte särskilt hög status. En del betraktade dem som förlorare.

Samtidigt, påpekar hon, hade många av Volvoraggarna gått yrkesförberedande program på gymnasiet och de hade jobb före studenten. På det sättet var de inte en del av ­gruppen "arbetslös arbetarklass i glesbygd".

Volvoraggarna var medvetna om hur de betraktades av andra unga. Men det var inget de brydde sig om, säger ­Tanja. Tvärtom var de stolta över sin grupp och sin kultur. Att köra på ett riskfyllt och uppseendeväckande vis var ett sätt för dem att manifestera den, menar hon.

Nyfikna göteborgare

När Niklas, Mimmi och Dennis kör in på Götaplatsen har bara tre bilar kommit. Men snart dyker fler och fler upp och hela platsen blir full. Många av de äldre har smeknamn. Det är Sputnik, Nalle, Stöten, Tarzan, 80 och 90 och Helan och Halvan. De flesta kommer från Kungälv, Härryda, Kungsbacka eller någon av de andra kranskommunerna.

Nyfikna göteborgare och turister fotograferar bilarna med sina mobiler. Många raggare tar ut en fällstol och ­sätter sig. En del öppnar en burk öl. Minglar runt och ­pratar med varandra. ”Har han sänkt bilen så mycket?” Någon fäller upp motorhuven. En fixar med fläktremmen. En annan visar en bordslampa han byggt av en V8-kolv.

Många vill berätta om Valborg i våras. När alla skötte sig, och när polisen ändå kom och körde bort dem. Andra ­pratar om historier där polisen varit schysst och ler åt att man faktiskt bara får parkera i tio minuter på Götaplatsen, men att polisen låter dem vara. En del pratar om damen som bor i ett av husen på Avenyn och alltid klagar på dem. Raggarna själva tycker inte att de låter mer än andra på Avenyn. De säger att det är en liten del av dem som skräpar ner och festar för mycket. De flesta sköter sig.

Sydstatsflaggan – en symbol

I flera av bilarna hänger sydstatsflaggan. En symbol som för många betyder rasism och slaveri. Det gör den inte för raggare. Den är i stället en symbol för sydamerikansk ­rockmusik, country och Nashville, säger Dennis.

– Jag visste att den frågan skulle komma. Flaggan kan skapa mycket fördomar och verka stötande. Men för oss är det snarare något rebelliskt, något som är lite utanför.

Ur en bil kliver tre tjejer i 20-årsåldern. Ur en annan ­haltar en äldre man. Niklas tittar sig omkring. Han känner alla här.
– Det är nog inte många grupper i Sverige där det är så många åldrar, och där alla umgås. Allt ifrån tonåringar till pensionärer. När man åker på långresor och träffar raggare känns det som om man känner varandra var man än ­kommer. För alla tycker och tänker likadant, säger han.

En av de äldre raggarna kommer fram till mig. Han vill berätta en särskild historia. Han heter Claes Westergren men alla kallar honom Sputnik. Han var bara 14 år när han ­började hänga med raggarna, som på den tiden höll till på Kungstorget.
– Jag var barnhemsbarn, med allt vad det innebär. Ja, du förstår säkert. Jag var inte välkommen någonstans men raggarna tog emot mig, där blev jag någon, säger han.

Han var så ung att han blev alla tjejers kelgris.

– De tog hand om mig och frågade 'har du ätit i dag?' Om jag inte hade det såg de till att jag fick mat. Det var inte jag van vid.

Han berättar att raggarna till och med hjälpte honom att skaffa ­lägenhet och jobb.

– Jag överlevde tack vare Kungs­torget. Det är viktigt att berätta den biten om raggarna också, tycker jag. De fyllde en social roll.

Finkultur?

Få skulle nog kalla raggare för finkultur. Därför kan det verka märkligt att de håller till just på Götaplatsen, finkulturens absoluta högborg i Göteborg. Men för ­raggarna är det självklart. Götaplatsen ligger praktiskt centralt och har en bra parkering där många bilar får rum. Dessutom finns det en lång tradition av att stå där. Förr, när man kunde köra upp och ner längs hela Avenyn, var Götaplatsen en ­given samlingspunkt.

Det är dags att åka ”raggarrundan”. Alla sätter sig i ­bilarna. I Niklas bil lutar vi oss bakåt mot de breda skinnsätena. Den obligatoriska räv­svansen är på plats, ­liksom en wunderbaum i framrutan. Mimmi drar igång ­stereon med Chuck Berry och Elvis och en och annan ­gammal svensk­toppen-låt. 

– Många har tappat det här, börjat lyssna på modern musik. Jag vet inte hur många auxkablar jag kastat ut ur min bil när folk velat lyssna på skitmusik. Det finns bara inte, säger Niklas.

Långsamt rör sig karavanen genom Göteborg. Det är gött. Man sitter bakåtlutat, det är fest i varje bil, och det blir fest utanför också. Alla som ser bilarna tittar och ler. När vi åker förbi Saluhallens uteserveringar längs Södra Larm­gatan skålar och ropar folk till oss. Dennis ler.

– Bilen är mittpunkten, det är bilen det handlar om. ­Många sitter på krogen, vi sitter i bilen och åker runt ­omkring krogen i stället, säger han.
Raggarna vet att en del ser ner på dem och störs av dem. Men det verkar inte bekomma dem. Nästan tvärtom. Deras gruppkänsla verkar snarare stärkas av det.

– Antingen får man ett långfinger av någon eller så får man en tumme upp. Vissa tycker att vi är avskum, säger Dennis.

Niklas vrider på huvudet från framsätet och tillägger:

– Ja, ibland när vi kör på motorvägen kan folk slänga ut en burk på en, de kastar ut grejer ur fönstren för att jag kör i 80-90 när de ligger i 120. 

Dennis skrattar bara.

– Jag tycker om att jävlas lite med folk om de har ont av det, då bromsar jag in till 70 i stället.

Så ni bryr er inte?

Båda skakar på huvudet.

– Nej, absolut inte.

När rundan är slut en timme senare kommer vi tillbaka till Götaplatsen. Nöjt hoppar folk ur bilarna. En av de äldre raggarna kommer fram till mig och ler stort:

– Förstår du nu varför vi håller på med det här?!                 

 

 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.