Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Emma Lundin varit på uppdrag för Läkare utan gränser i både Venezuela och Moçambique - trots att hon inte är läkare. Bild: Lina Norman

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

När nöden är som störst kommer Emma och bistår

Hon bara visste det – att hon ville jobba med Läkare utan gränser. Men hon trodde att hon skulle behöva utbilda sig till läkare. Det behövdes inte. Som miljö- och vatteningenjör har Emma Lundin varit på uppdrag med organisationen i både Venezuela och Moçambique.

Hennes senaste uppdrag med hjälporganisationen Läkare utan gränser var ett så kallat akutuppdrag. Moçambique hade drabbats av en cyklon och man befarade ett kolerautbrott. Förra sommaren däremot, när Emma Lundin åkte till Venezuela, handlade det om en mer långsiktig insats med fokus på malaria.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

– Jag vill åka iväg igen, säger Emma. Som jag känner nu fortsätter jag gärna att jobba med Läkare utan gränser hela livet, så länge jag har något att bidra med.

Bodde i USA som barn

Emma konstaterar att hon tidigt hade det i sig, att hon ville jobba för att minska ojämlikheter i världen och hjälpa människor som inte har de bästa förutsättningarna.

– Jag bodde i USA som barn, berättar hon. När vi var på besök i New York en gång och körde förbi FN-skrapan sa jag ”där ska jag jobba”. Då var jag fem år. FN för mig stod för rättvisa.

Engagemanget inom Läkare utan gränser har även gett Emma Lundin en nytändning när det gäller hennes forskning. ”I fält får man direkt respons på sitt arbete medan forskning kan kännas som en trög process. Men arbetet med Läkare utan gränser har fått mig att förstå hur viktigt det är att också jobba långsiktigt".. Bild: Lina Norman

Att hon sedan fastnade för just Läkare utan gränser minns dock Emma inte riktigt hur det kom sig. Hon har ett vagt minne av att i tonåren ha sett ett nyhetsinslag om organisationen.

– Jag bara visste att jag ville jobba med Läkare utan gränser. Samtidigt blev jag mer och mer intresserad av miljöfrågor.

Lång process med intervjuer

Då hon till en början trodde att Läkare utan gränser bara var för läkare kände hon sig splittrad. Men så småningom fick hon klart för sig att även andra yrkesgrupper anlitas av hjälporganisationen. 2015 var Emma färdig miljö- och vatteningenjör och 2017 skickade hon in sin ansökan till Läkare utan gränser.

– Det var en ganska lång process med flera intervjuer, minns Emma. Men i januari 2018 fick jag veta att jag blivit antagen till deras personalpool, och då måste man vara redo att åka iväg med kort varsel. Det var en oviss period. Det såg till slut inte ut som att det skulle blir någon resa innan sommaren.

Venezuela i ett halvår

Men så i mitten av juni förra året, en vecka innan Emmas semester, ringde de och frågade om hon ville åka till Venezuela i sex månader.

– Jag blev jätteglad, taggad och samtidigt väldigt praktisk. Jag tänkte ”jag måste fixa det här och det här”.

Hon tog därefter tjänstledigt och hyrde ut sin lägenhet.

Emma i Venezuela för att, längs med en vägsträcka med ett antal inhemska samhällen där ursprungsbefolkningen bor, dela ut några av de få impregnerade myggnät som hann komma fram i tid.. Bild: Privat

Emma hade aldrig tidigare varit i Venezuela men var glad över att hon kunde spanska.

– Det är viktigt med språk för att förstå ett samhälle och för att lära känna människor.

Inför avresan hade hon dock inte fått veta mycket mer om själva uppdraget än att hon skulle arbeta med ett malariaprojekt där man fokuserade både på att förebygga, diagnostisera och behandla.

– Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig. Men det kändes viktigt att komma dit och vara ödmjuk inför mina uppgifter.

Utdelning av myggnät

Emma fick bland annat i uppdrag att genomföra en myggnätsutdelning och hon hade hand om vattenförsörjningen för projektets räkning.

– Vi hade ett mini-reningsverk, förklarar hon. Men de flesta av de där myggnäten kom inte förrän jag hade rest hem. Jag förstod att de var väldigt viktiga för att begränsa epidemin så det hade varit givande att få vara med på det, men samtidigt var det en befrielse att komma hem.

Emma konstaterar att den friheten vi har i Sverige ofta tas för given.

– Att kunna gå ut när man vill, ta en promenad själv. Där borta fick vi inte gå ut efter klockan sju på kvällen på grund av säkerheten, det blir väldigt instängt.

Förstående chef

Väl hemma igen och tillbaka på sin arbetsplats, forskningsinstitutet RISE, hann dock Emma bara arbeta i två veckor innan telefonen återigen ringde.

– Men jag har en förstående chef, säger Emma. Jag är väldigt tacksam över det.

Bild: Lina Norman

På flyget på väg till det cyklondrabbade Moçambique läste Emma på om kolera. Det skulle sättas upp ett koleracenter och stationer med vätskeersättning samt utföras arbete med fokus på vatten och sanitet. Med sig hem efter fyra veckor i staden Beira hade Emma en positiv känsla.

– Vi hade gjort det som behövdes – svarat på den första akuta krisen. Men en litet team stannade kvar för att följa utvecklingen.

Längtar efter Sverige-sommar

Emma längtar nu efter en sommar i Sverige – ”fast man vet aldrig”, som hon själv uttrycker det.

– Jag ser ändå fram emot att komma in i jobbet igen och skaffa mig vardagsrutiner – som jag alltid avskytt, säger hon med ett snett leende. Men de här uppdragen har betytt jättemycket. Professionellt har de gett mig bättre självförtroende i att leda ett arbete. På ett personligt plan har de gjort att jag uppskattar det jag har på ett annat sätt. Att ha familjen nära, att kunna cykla ut till havet, min egen lägenhet… det kanske låter klyschigt men det är faktiskt så.

Emma Lundin

Ålder: 30 år.

Familj: Mamma, systrar, mormor.

Bor: Masthugget.

Gör: Miljö- och vatteningenjör.

Intressen: Klättra, åka skidor.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.