Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Manilla Bergström, präst och helgkrönikör. Bild: Per Wahlberg
Manilla Bergström, präst och helgkrönikör. Bild: Per Wahlberg

Manilla Bergström: När man är i det mörkaste så kan det bara bli ljusare

I prövningens stund vänder sig prästen Manilla Bergström, likt många andra troende, till Gud: "Vi är många som till slut inser, mitt i vår förtvivlan, att vi inte är ensamma utan kan vända oss till den som delar allt och omsluter oss med kärlek", skriver hon i sin helgkrönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

I prövningens tider kan det kännas som att man inte vet vart man ska ta vägen. Ibland önskar jag mig långt bort och ibland önskar jag mig en fallucka, en hatt som gör mig osynlig eller något annat fiffigt som låter mig slippa det svåra. Men i prövningens stund kan man oftast inte ta vägen någonstans. Man kan bara vara kvar och härda ut, ta sig igenom prövningen och önska att man snart ska få se ljuset återvända. Ibland tänker jag att när det är som svårast så kan det bara bli lättare och när man är mitt inne i det mörkaste så kan det bara bli ljusare.

I prövningens stund, när man inte vet var man ska ta vägen så kan det ändå bli tydligt vart man kan vända sig. Jag vänder mig till Gud eftersom Gud är nära i allt, även i det svåraste, i utmaningarna, mitt i smärtan och även på botten av den djupaste grop man kan falla i. Vi är många som till slut inser, mitt i vår förtvivlan, att vi inte är ensamma utan kan vända oss till den som delar allt och omsluter oss med kärlek.

Att vara omsluten kan kännas som att vara buren eller trots allt vara trygg under någons skyddande vingar. Den som omsluter beskrivs ibland som en famn, en hamn, ett värn eller ett ljus i mörkret. När jag ber Gud som haver så känner jag mig omsluten, särskilt i orden Vart jag mig i världen vänder står min lycka i Guds händer. I prövningens stund är det nog många som har bett Fader vår, Pater Noster eller Vår Fader som det enda man finner som vettigt i en situation där man inte kan göra annat än att vända sig till Gud i bön. I vår utsatthet kan vi ropa eller viska Och utsätt oss inte för prövning utan rädda oss från det onda!

Jag läste nyligen en irländsk bön från gammal keltisk tradition där man tänker sig vara omringad av en cirkel där man ber Gud om att det goda ska få vara inne i cirkeln och det oönskade ska stanna utanför. I cirkelbönen kan man till och med göra rörelsen av en cirkel som man medsols ritar runt om sig med sitt högra pekfinger medan man ber. En vanlig sådan bön inifrån den omringande cirkeln är att be om Guds beskydd nära och att faror hålls borta. Att hoppet ska få råda här och missmod stanna utanför. Man ber om ljus närmast intill och mörker utanför. Om frid inne i cirkeln och att ondskan är långt bort. Det är en bön om Guds närvaro inne i cirkeln och att Guds beskydd omringar den som ber.

Cirkelbönen kan också bes för någon annan, i omsorg om någon som man önskar Guds beskydd. Då kan man be: Gud omringa NN, håll mod intill och rädsla utanför. Gud omringa NN, låt kärlek vara närmast och hat stanna utanför. Gud omringa NN, låt frid vara nära och låt oro stanna utanför, Gud omringa…

Att vara i Guds omringande och omedelbara närhet blir en tydlig bild för Guds närvaro i allt och cirkelbönen gör att jag inte vill fly utan vill vara kvar, inne i cirkeln, i Guds beskydd. I en cirkel, utan hörn där faror skulle kunna lura. I en cirkel utan slut. Omringad och omsluten. Vart jag mig i världen vänder.