Jag skriver min krönika från min mammas balkong i centrala Kramfors. Att lägenheten ligger centralt är möjligen att betrakta som överinformation med tanke på att det mesta är inom promenadavstånd i denna stad. Runt mig, på bord och hyllor ligger stora fat med hjortron som mognar färdigt så sakta.
Jag växte upp i ett litet radhus ett stenkast härifrån. Min mamma flyttade till den här lägenheten på gamla dagar och ändå: När jag kommer hit, så kommer jag hem. Vad som definierar ett hem blir man aldrig riktigt klok på, mer än att det är något dyrbart och därmed något väldigt ömtåligt. Jag tänker på alla dem som inte har något hem att vända tillbaka till, på dem vars hem är ett smärtsamt minne.
När vi rullade genom Sverige häromdagen, med mamma i bilen, pratade vi om mycket. Bland annat om hur konstigt det är att när man skall hämta något i ett annat rum eller på ett annat våningsplan så händer det allt som oftast att man inte har en aning om vad det var man skulle hämta när man kommer dit. Jag varit med om det otaliga gånger i vårt gamla hus på Hisingen, stått på nedervåningen och undrat vad i hela världen jag gick ner för att hämta?
I sådana lägen finns det bara en sak att göra, gå tillbaka upp igen, till den exakta plats där man var när man var tänkte tanken. Och det besynnerliga händer: Plötsligt vet man.
Det finns säkert forskning som kan förklara detta. Jag gissar att det handlar om kroppsligt minne eller något, men själva företeelsen intresserar mig, för det händer som bekant att man tappar bort sig själv och sitt uppdrag i tillvaron i stort också. Att man plötsligt står någonstans i den här världen och inte riktigt vet varför man är här? Jag tror att vi alla drabbas av den känslan ibland.
I sådana lägen har det hänt mer än en gång att jag åkt hem. Bokstavligt talat. Till de platser och människor som minns mig som barn. Och det händer att jag kommer ihåg saker där, saker som jag tappat bort längs vägen. Det finns ett samband mellan den plats man kallar hemma och orienteringen i tillvaron. Tomas Andersson Wij sjunger, i en sång jag tror han skrev när han bara var 16 år gammal: "Det är härifrån du kommer, det här är sanningen om dig."
Uppbrott är nödvändiga. Hemfärder kan vara lika viktiga. Särskilt när man förlorat sig.
Senast vi var hemma åkte jag till den plats där jag befann mig när svarade "ja" till det som skulle bli mitt livs uppdrag. Jag var arton år då, ingen annan hörde konversationen, den var mellan mig och min Gud. Platsen är helt odramatisk för alla andra, men för mig är den viktig. När jag kommer dit minns jag plötsligt vad det var jag gav mig iväg för att hitta och det hjälper mig att inte förlora fokus på vad jag skall göra och vad jag inte skall blanda mig i.
Och så tycks det vara, ibland måste man gå tillbaka för att kunna fortsätta framåt.
