När Gun fick cancerbeskedet satte hon upp sitt maratonmål

Fortfarande under cancerbehandling ställde hon sig på startlinjen redo att springa iväg till tonerna av Frank Sinatras ”New York, New York”. Gun Alexandersson Malm sa tidigt att skulle hon springa ett maratonlopp så skulle det inte vara vilket lopp som helst – det skulle vara något häftigt, som Berlin eller New York. Det blev staden som aldrig sover.

– Jag hade varit där många gånger tidigare när min son och man sprungit loppet, berättar Gun.

Härlig känsla på bron

Publiken är enorm och alla är så glada. När vi sprang på bron, över från Staten Island, kände jag lycka – ”det här kommer att gå”. Det var en härlig känsla!

– Men innan start var det lite nervöst. Jag visste ju inte om kroppen, full av gifter, skulle klara en sådan påfrestning.

Sommaren 2018, den första semesterdagen – det var då hon insåg att något var galet.

– Jag stod i duschen och tvättade mig under armarna, minns Gun. Då kände jag plötsligt på sidan... en ganska stor knöl. Jag visste precis vad det var och tänkte ”hur kan jag inte ha känt denna tidigare?”.

Fick hjälp direkt

Dagen därpå gick hon till vårdcentralen och hade, som hon själv uttrycker det, turen att träffa en erfaren cancerläkare som hoppat in som sommarvikarie.

– Jag fick hjälp omgående och vill lyfta fram hur bra sjukvården är. Jag blev verkligen satt i centrum. Under hela behandlingen fick jag träffa samma sjuksköterska. Jag fick frågan ”när passar det dig att komma in – på morgonen eller senare?”. Jag kände aldrig att personalen på Uddevalla sjukhus inte hade tid för mig och de fokuserade, som jag, på det friska.

Gun förklarar vidare att hon, när hon fick bröstcancerdiagnosen, bestämde sig för att inte googla, inte läsa – utan lita på expertisen.

– Jag ville inte dra ner mig själv i elände. Jag fokuserade på att ha en så vanlig vardag som möjligt och på att lyssna på de som kan sitt jobb. Det är ett fruktansvärt besked att få, att man har en allvarlig cancersjukdom – men det går bra för många. Det behöver inte bli så svart som man kanske tror att det måste bli.

Vände efter två veckor

De första fjorton dagarna kändes dock tunga medger Gun, men sedan vände det.

– På sjukhuset rabblade de alla biverkningar jag skulle kunna få av behandlingen och jag tänkte ”får jag bara hälften så överlever jag inte”. Men jag hade turen att må bra. Jag blev trött och så tappade jag ju håret, men det var det enda.

Gun tog en dag i taget. Hon hade en stöttande arbetsgivare, vänner som följde med till sjukhuset när det var dags för cellgifter och även ett starkt stöd på hemmaplan. När hon vid ett tillfälle nämnde att hon skulle vilja ha något annat att fokusera på, utöver alla sjukhusbesök, föreslog maken Michael ”vi kanske ska springa ett maraton?”.

– ”Är du inte klok!”, svarade jag, berättar Gun med ett skratt. Jag har alltid tränat men aldrig sprungit. Men min man, som brukar springa maraton, lovade att springa hela loppet med mig och då bestämde jag mig för att ge det ett försök. Min läkare sa ”fantastiskt, men det kommer nog inte att gå”.

Gun skrattar återigen när hon lägger till:

– Mitt stora mål var att inte komma sist.

På löpband i garaget

Det var i februari 2019 och Gun började träna på löpbandet i garaget.

– Av med peruken, på med träningskläderna, ut i garaget och så en bra film på paddan, säger hon och ler en aning. Jag var jättetrött när jag började träna, men ändå orkade kroppen – trots dessa tunga cellgifter jag gick på.

I september började Gun lite smått våga tro ”det kommer nog kanske funka ändå”. I november var den stora dagen inne.

– Det kändes fantastiskt när vi kom i mål – och vi kom inte sist, utbrister Gun. Jag tänkte ”klarade jag det här, då ska jag väl klara cancern också”. Michael slog rekord åt fel håll, men det handlade ju om att göra någonting tillsammans. Jag kände mig stolt över att jag hade vågat hoppa på det här galna projektet mitt i mitt projekt att bli fri från cancern.

Inte orolig för framtiden

Gun, som nu bockat av både cellgifter, strålning och operation men fortfarande får skelettstärkande behandling, konstaterar att hon inte är orolig för framtiden och att hon sedan februari i år känner sig helt tillbaka.

– Jag mår jättebra. Vi skulle ha åkt till London i slutet på april, men maratonloppet där blev ju inställt på grund av coronaviruset. Fast det var min man och min son som skulle ha sprungit, inte jag. Nu hoppas vi på Amsterdam i oktober! Då ska jag, Michael, vår son och en kompis till honom springa.

Däremot var Gun inte anmäld till Göteborgsvarvet, som ju skulle ha avgjorts den här helgen (16 maj). Hon hade tänkt springa några "smålopp" (på en mil) nu i vår/sommar och sedan ta sikte på höstens maratonlopp i Amsterdam. Vårens och sommarens lopp är inställda, men arrangörerna för Amsterdam Marathon har ännu inte fattat beslut om loppet som är planerat till söndag 18 oktober.

Lina Norman

livsstil@gp.se