Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Tomas Sjödin, präst och krönikör. Bild: Jonas Lindstedt
Tomas Sjödin, präst och krönikör. Bild: Jonas Lindstedt

Tomas Sjödin: När allt över en natt blev preliminärt

Normalt sett är prästen Tomas Sjödin ute och håller föredrag minst en kväll i veckan. Men i våras kom avbokningarna i en strid ström, nästan allt ställdes in. ”Eftersom vi nästan inget vet om morgondagen får vi anpassa våra steg efter det. Fokusera på de uppgifter och människor vi har omkring oss i dag och ta ”blott en dag, ett ögonblick i sänder” som Lina Sandell skrev i den psalm som mest sjungs på begravningar”, skriver han i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag satt i veckan i ett möte med några av mina kollegor. Vi avrapporterade nuläget i kyrkans sociala verksamheter och jag hade just beskrivit hur det, under rådande begränsningar, ser ut i de områden jag arbetar med. Det som fungerar och det som går knackigt.

– Men hur ser den andra delen av dit liv ut? frågade en av dem, syftande på att jag på den andra halvtiden tillhör den grupp som kallas för frilansande kulturarbetare. Jag svarade som det är, att alla föredrag, bokturnéer och offentliga tillställningar försvann i ett penndrag på vårvintern.

Jag som normalt sett talar för publik minst en kväll i veckan kom i mitten av mars månad hem från en skrivperiod i Spanien och hamnade i en strid ström av avbokningar. Från då och till kommande nyår har tre arrangemang blivit av: Metropolerna Hyssna, Habo och Kumla har gått mot strömmen och genomfört det som var planerat fast i mindre format. Efter sex månaders föredragstystnad var det så roligt att möta en publik att jag fick bita ihop för att inte börja gråta

– Men hur ser framtiden ut då? undrade nu samma kollega. Och jag hörde mig själv svara: De flesta har bokat in nya datum till våren eller kommande höst, men bara preliminärt. Allt är preliminärt nuförtiden.

Först efteråt insåg jag att det skett en ganska stor förändring, att det preliminära livet är något annat än det välplanerade och definitivbokade. Nu tänker jag inte på den ekonomiska sidan av detta, där jag vet att många av mina frilansande kollegor sliter hårt och kämpar med mycket oro. Eftersom jag står på fler ben än ett så har jag än så länge sluppit det. Jag tänker på det faktum att ingenting är säkert längre. Att hela framtiden plötsligt blev preliminär. Det gäller arbetssätt, semesterresor, firande av högtider och mycket annat. Det kan bli av. Det kan bli inställt eller framflyttat och aldrig vet man förrän man kommer närmare i tid. ”Vi får se”, ständigt detta ”Vi får se.” Över det kan vi klaga, men vi kan också försöka lära oss så mycket som möjligt av det.

Sanningen är ju att morgondagen djupast sett alltid är preliminär. Vi är vana att göra upp planer som om det var vi som höll framtiden i vår hand, samtidigt som vi vet att så mycket kan hända som över en natt förändrar allt; sorg, sjukdom, arbetslöshet.

Just nu är det som att vi övar oss i att leva på ett annat sätt. Mer på volley, liksom. Eftersom vi nästan inget vet om morgondagen får vi anpassa våra steg efter det. Fokusera på de uppgifter och människor vi har omkring oss i dag och ta ”blott en dag, ett ögonblick i sänder” som Lina Sandell skrev i den psalm som mest sjungs på begravningar. Egentligen borde vi nynna på den sången vid ingången till varje dag, även om och när den dagen kommer då pandemin är över. Den är en bra gånglåt att sjunga när man lär man sig att gå på tidens gungfly. Och det är det ”vad än som kommer på”, som hon skrev.