Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Britta Hermansson, präst och krönikör. Bild: Anders Ylander

Britta Hermansson: Musik är sannerligen en gåva till mänskligheten

Under den pågående pandemin har musiken blivit ännu viktigare för prästen Britta Hermansson. ”När uppgivenheten hotar knäcka oss finns möjligheten att hemma ge sig iväg i lyssnande på vacker musik”, skriver hon i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Musik är fantastiskt. Jag uppskattar det extra mycket eftersom jag inte kan musicera själv men via olika kanaler får lyssna på sång och musik.

När jag började högstadiet tappade jag modet att kliva på bussen med en jättestor trumpetlåda. Det gick bara inte. Den gick omgående från hatthyllan på bussen till källaren hemma. Omoget och tråkigt. Jag vet. Heja er som inte fegade ur när de längts bak i bussen lade upp ett försök till serenad när de såg lådan. Nu njuter jag av ert bidrag från åskådarplats. Vilket jag troligen skulle ha gjort även om jag kämpat på ett par år till.

Musik är sannerligen en gåva till mänskligheten. Nu saknar vi den i större lokaler, bland vänner och likasinnade. Åh, vad vi längtar efter att få se fram emot en konsert, ett evenemang på en scen. Det fattas oss som tycker om att få beröras, låta texter sjunka in, känna igen, höra en musiker ge sig iväg i ett solo. Ni fattas oss, särskilt ni som plötsligt ropar: Vi möts i codan!

På samma vis är det oerhört svårt för många att ännu inte få gå till kyrkan regelbundet och särskilt på söndagarna för att få mat för själen, mötas och hämta kraft. Många saknar det och vi respekterar riktlinjerna. De religiösa upplevelserna vill vi också samlas omkring när det blir möjligt igen för alla åldrar.

Här finns en trogen och återkommande bön för världen och vår nästa. I kyrkan har också musiken stor plats.

Ropet att vi möts i codan finns inom mig sedan länge. Det hör till de stora musikupplevelserna. Jag minns dess glädje och hisnande kraft även nu, hemma hos mig själv.

Det är en musikterm som jag förstår som att man ger sig iväg i musiken och gör egna små utflykter för att så småningom mötas och knyta ihop det hela. Så tolkar en musikalisk analfabet det ropet. Jag har hört det flera gånger och varje gång blir jag lycklig. Åh, nu ska de ljuga lite, ge sig iväg i spelglädje och hitta egna små vindlingar fram till ett gemensamt avslut. Underbart att både se och lyssna på!

Kanske det ropet kan få vara till tröst också i denna tid.

Jag mötte en jazzmusiker en gång som vi lyckades värva för en spelning i Västerdalarna. Han var rätt obekväm med att spela i kyrkan, men gillade musikern jag hade med mig. Så han kom. Strax innan vi skulle gå in i den välfyllda kyrkan, tittade han på noterna han fått och frågade musikanten: Ska jag spela som det står eller får jag ljuga lite?

Min vän sa förstås: Ljug lite! Det blev en fantastisk kväll. De möttes i codan och knöt ihop det hela.

När uppgivenheten hotar knäcka oss finns möjligheten att hemma ge sig iväg i lyssnande på vacker musik. Vi väntar på att så småningom få mötas igen i olika sammanhang som var självklara förut. När det sker kan vi komma samman från våra olika håll fundera över vad denna svåra tid har gjort med oss. Alla förluster, saknaden, längtan, svårmodet och trösten. Hur ser det ut? Vi möts i codan.