Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

För tio år sedan föll Robin Dunmark och skadade sig mycket allvarligt i samband med klättringsträning. Nyligen lyckades han – med en packning på 25 kilo och med hjälp av kryckor – ta sig upp på 2 000 meters höjd, nästan ända upp till toppen av Kebnekaise, Sveriges högsta berg. Bild: Clas-Göran Sandblom

Mot Kebnekaises topp – med kryckor

Från hög höjd störtade Robin Dunmark handlöst till marken.
– Jag var ytterst nära att få sätta livet till, säger han.
Nu, tio år senare, har han nästan tagit sig upp till Kebnekaises topp efter en tuff vandring med hjälp av kryckor.

Med en fem dygn lång vandringsstrapats ville Robin ta revansch. Han och brodern Christian valde Kebnekaises västra led, avancerad gång till 2 000 meter över havet.

– På väg upp stormade det och gjorde äventyret riktigt ansträngande. 25 meter i sekunden i hård terräng med gigantiskt höga stenar och bökig terräng var tufft. Jag kände en oro, men också besvikelse efteråt eftersom jag hade tränat hårt och vi ändå inte nådde riktigt ända fram. Jag gick något långsammare än vad vi trodde och tiden tog slut, vi var tvungna att passa tiden för flyget hemåt.

Robin var en van klättrare när olyckan inträffade för tio år sedan.

– Jag hade hållit på i några år och utbildat mig till instruktör.

Den här dagen hade han med sig en tjejkompis från gymnasiet till Utby för att klättra.

– Jag var hemma på sommarpermis från värnplikten och skulle visa hur kul det är att klättra.

Vad som sedan hände har han inget minne av.

– Jag har pusslat ihop av fakta som kommit fram, jag vet att jag hade tagit med henne för att visa hur man gör. Men alldeles i början lossnade min säkring och jag föll till marken.

– Ett magplask. Reflexmässigt höll jag nog upp armarna som skydd framför huvudet i fallet och hamnade precis mellan berget och en mindre höjd, en jäkla tur att jag inte slog huvudet i den bergknallen. Men båda överarmarna bröts.

Slarvade med säkerheten

Robin gissar att han ville briljera och hade slarvat med säkerheten.

– Troligen ville jag imponera och hoppade därför över dubbelsäkringen. Tjejen som var med gjorde allt rätt, har jag fått höra. Hon ringde SOS, säkrade luftvägar och kontrollerade min allmänna status.

På sjukhuset sövdes Robin ner kraftigt för att hjärnan skulle skonas.

– Första minnena har jag först långt senare än så, typ på stapplande promenader på sjukhuset. Att sitta i rullstol klarade jag inte. Jag kunde bara kontrollera ena ögat, det andra stirrade rakt fram.

Aldrig gett upp

Men Robin har en optimistisk läggning.

– Det som hände har aldrig fått mig att deppa trots att flera drömmar kraschade. Shit happens. Jag tänkte att ”nu sitter du i skiten och gör nu vad du kan för att komma härifrån”.

Det tog drygt tre år innan vardagen började rätta till sig.

– Under de här tio åren har jag bara känt hopplöshet några få gånger.

Robin Dunmark nådde nästan hela vägen fram till bergets topp. På grund av dåligt väder blev det kort om tid och han och brodern var tvungna att hinna med flyget hem.. Bild: Clas-Göran Sandblom

Fortfarande släpar höger ben. Det är hans enda bestående fysiska men. Ärr på skallen visar var huvudet öppnades.

– Minnet har jag övat upp med två datorprogram. Men jag dras med ansiktsblindhet och känner inte igen folk, knapp mina allra närmaste. I början var jag till och med rädd när jag borstade tänderna framför spegeln. Jag undrade vem som stirrade på mig.

Pluggade i Borås

Robin hade pluggat till sjuksköterska i Borås för att bli ambulanssköterska.

– På prov har jag fått gå om andra terminen för att lära mig flödet och hitta i lokalerna. Efter tre dagars försök att få studielivet att fungera gav jag upp. Jag hittade inte ens till en enda lektionssal.

Han har testat att klättra igen, men är förstås inte lika duktig som förr. Tanken på att komma tillbaka till sitt tidigare liv har han inte helt övergett, men samtidigt är han nöjd med tillvaron.

– Jag har tränat som en idiot och nu har jag bestigit Sveriges högsta topp, säger han.

Snrat blir det studier, sedan vill han jobba inom vården. ” Jag har ju en viss erfarenhet just ur vårdperspektivet”, säger Robin Dunmark.. Bild: Clas-Göran Sandblom

Han har successivt gjort stora framsteg, del för del har kroppen kommit igång.

– Under min klättringsträning i Gårda klätterfabrik har säkringarna borrats fast i betong, det är inomhus och med instruktör. Men mitt svaga högerben gör det ändå jättesvårt.

Nöjd med det mesta

Han är ändå nöjd med det mesta.

– Jag har hittat kopplingarna i hjärnan, förutom knappen till mindre muskelfunktioner.

Hur såg dina planer ut innan den otäcka olyckan för tio år sedan?

– Jag ville bli ambulanssjukskötare, sedan yrkessoldat, jag var sjukvårdare på Livgardet i Stockholm. I börjar kändes det förstås grymt att livet inte blev som jag hoppats.

Hur ser du på framtiden?

– Ljust. Jag är anmäld till en online-kurs i historia på universitetet: ”I medeltidens Europa”. Jag vill testa hur jag bäst kan studera, och sedan vill jag arbeta inom vården.

Någon annan dröm?

– Det vore att en dag kunna doktorera i vårdpedagogik. Jag har ju en viss erfarenhet just ur vårdperspektivet, svarar Robin Dunmark.

Robin Dunmark

Ålder: 30 år.

Familj: Hunden Sally och hamstern Kurt. Mamma Rositha, pappa Staffan, bröderna Christian och Lenny.

Bor: I närheten av Sandsjöbacka naturreservat mellan Mölndal och Kungsbacka.

Yrke/gör: Serviceassistent på gymnasieskola, Frejagymnasiet, sjukpensionär på halvtid, författare.

Intressen: Gymträning, kondition, promenader.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.