Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Före detta dansaren Monika Milocco har nyligen tillträtt sin tjänst som konstnärlig ledare på Regionteater Väst. "Ett drömjobb", konstaterar hon.

Monika har dansat sig fram till drömjobbet

Efter 23 år som dansare på GöteborgsOperan har Göteborgsdansaren Monika Milocco tillträtt tjänsten som konstnärlig ledare för Regionteater Väst.

Monika Milocco möter oss i entrén på sin nya arbetsplats en iskall februarieftermiddag. Klädd i träningskläder under en tjock dunjacka. Hon kommer precis från en klass då hon undervisat teaterns dansare.
På vägen upp till hennes rymliga kontor i Borås hinner hon byta några ord med varje person vi möter. Monika har ett finger med i spelet i det mesta som sker här på hennes nya arbetsplats.
– Ett drömjobb, säger hon och ler piggt.

Det där leendet är precis som jag minns det, från det att vi var i tio-tolvårsåldern och dansade som elever på Stora Teaterns Balettelevskola i Göteborg. Alla visste redan då vem Monika var. Det hände alltid något i omklädningsrummet när hon kom in. Alltid glad, driven, duktig och omtalad. Alltid den bästa. Aldrig arrogant och högfärdig.
Och något av detta har nu tagit henne hela vägen fram till att bli konstnärlig ledare för Regionteater Väst. Här ska hon ansvara för hela ledet i dansproduktionerna.
Resan hit började när Monika var nio år. Hon hade tränat konståkning något år och tränaren tipsade om att det var bra om man hade lite dansutbildning med i grunden. Sagt och gjort. Monika blev antagen till Stora Teaterns Balettelevskola i Göteborg och dansade där under hela grundskolan. 

Därefter började hon på Svenska Balettskolan i Stockholm som är en gymnasieskola med inriktning dans. Därifrån gick hon omedelbart till anställning på Stora Teatern i Göteborg, föregångaren till GöteborgsOperan. Spikrak karriär med andra ord. Första föreställningen var Svansjön. 
– På den tiden var det ändå inte så ovanligt att få anställning som dansare direkt. Annorlunda är det nu, berättar Monika.
Fram till pensioneringen som dansare 2012 deltog hon i cirka tre produktioner varje år. Hon blev sällan bortvald från en produktion utan fick oftast en roll efter varje audition. 
– Även om man är anställd dansare är det ändå upp till varje koreograf att själv få välja sina dansare som ska ingå i produktionens ensemble, berättar Monika.
– Jag ville verkligen vara med i alla produktioner och jag var lite av en kameleont och försökte utläsa vad koreografen letade efter. Det gäller att man gör sin läxa. 

Bild: Thord Lyrstrand
Bild: Thord Lyrstrand

Och nog har hon gjort sin läxa. Förutom att arbeta heltid som dansare i 23 år sysslade hon hela tiden med andra projekt som förde henne vidare i hennes utveckling. Hon har en pedagogutbildning från Dans och Cirkushögskolan och en utbildning i ledarskap från Umeå universitet. Hon har också parallellt med dansen varit Friskis&Svettis-ledare i många år vilket gett kroppen en bra grundstyrka och varit en hjälp för all dansträning.
– Dansen är ju väldigt repetitiv och enligt den traditionella synen ska man inte hålla på med så mycket annan träning vid sidan av dansen. Inte minst för skaderisken, berättar Monika.
Men Monika har utmanat den traditionella synen och har hela tiden varit intresserad av andra dansformer än klassisk balett. År 2005 var hon till exempel med och arrangerade Breakdance-SM. Hon har också intresserat sig för jazz, och det har blivit lite hennes profil. Hon har också undervisat i dans på flera dansskolor i stan. De senaste åren på GöteborgsOperan var hon också ansvarig för att utveckla och driva verksamheten Skapa/Dans för barn och ungdomar. Sedan några år tillbaka undervisar hon dessutom på Högskolan för Scen och musik i Göteborg.
Hur har du hunnit?
– Som dansare blir man drillad väldigt tidigt i att fokusera sig. Att kunna behålla fokus och koncentration. När man har fått med sig dansen från början så är det några av kunskaperna som följer med. Jag har bestämt mig för att genomföra saker och jag har bestämt mig för att göra det bra.

Som ständig följeslagare i livet har hon haft sin syster Cecilia Milocco som har gjort sig känd som skådespelare, med många vitsord under de senaste åren.
Var kommer den här konstnärliga ådran ifrån?
– Jag vet egentligen inte. Min pappa var inrest läkare från Italien som mötte min mamma och stannade i Sverige. Ingen av dem har sysslat med konstnärliga yrken eller intressen. Men jag har alltid tyckt mig se att farmor och mormor hade glimten i ögat. Kanske fanns det något dramatiskt eller teatraliskt i dem som de aldrig fick leva ut, säger Monika. 
Men Monikas mamma satte flickorna att prova allt möjligt. Monika har även spelat cello och piano och sysslat med konstsim. Bara för att nämna något.
– Det var verkligen positivt att vi fick prova så många olika saker. I huvudet hade jag med mig att jag gärna ville klara allt.

I dag har Monika och hennes make Mattias en annan livsdröm. De har köpt en gård vid Lygnern, mellan Sätila och Fjärås. Hon har blivit bonde efter att ha bott i centrala Göteborg hela livet, säger hon.
– Vi har höns, tuppar, hund, katter och funderar på att skaffa får. Vi har egna odlingar. Jag tror att det är viktigt att stå med fötterna i jorden. 
På sommarkvällarna drar Monika och maken ner kajakerna till sjön och så paddlar de sig en kvällsrunda. 
– Jag är tacksam och ödmjuk. Livet igenom har jag stöttats av människor. Jag har alltid valt kärleken. Alltid valt bort rädslan, säger Monika. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.