Mojtabas berättelse går rätt in, slår rot och lämnar avtryck.
Hur han som sextonåring tvingades ut på ett halvårs färd över berg och hav, med båt, buss och tåg. Med främmande personer som avlöste varandra för att ta honom ett steg längre bort från det kända och hemvana, ett steg närmare det främmande och ovissa. Utan att veta vart han var på väg, separerad från sin familj.
Mojtaba Amini trevar bland de svenska formuleringarna, förklarar och försöker återge resan, sina tankar om livet nu och då, om saknad, ensamhet, men också lyckan över att åter få gå i skolan och skapa sig en framtid.
Han hamnade här som ett oskrivet blad, utan band och gemensamma minnen med nån annan, nu i full färd med att finna nytt sammanhang och grogrund.
Så länge Mojtaba kan minnas har det varit krig i Afghanistan, och 2008 vann talibanerna alltmer mark medan fler amerikanska trupperna skickades in i landet och våldet trappades upp.
–Vi flydde undan kriget och talibanerna, säger Mojtaba som var tio år när familjen tog sig till Iran. I sex år levde de där som flyktingar, och skaffade sig en vardag utanför systemet.
–Hemma kunde polisen inte ta oss om vi bara visade våra afghanska identitetshandlingar. Men när en av mina bröder var på arbetet, hade han inte sina papper med sig och de tog honom, säger Mojtaba med dämpad röst.
–Vi vet inte vad som hänt och har fortfarande inte hittat honom, tillägger han.
–Pappa bestämde då att jag skulle skickas utomlands för att inte råka ut för samma sak. Stannade jag kvar visste vi ju inte vad som skulle hända.
Pappan betalade en människosmugglare för att ta Mojtaba till Europa. Resan började till fots över bergen från Iran till Turkiet, sen vidare över gränser och genom länder. Hela tiden med ovissheten, ensamheten och oron som ständig följeslagare.
I Turkiet hamnade de mitt i den syriska flyktingvågen och kom inte vidare på tre månader. Väl i Grekland var de ovälkomna.
–Poliserna slog oss, skrek och frågade vad vi gjorde där.
De tog sig vidare till Italien där det var dags att besluta sig för resans slutmål.
–Alla talade gott om Sverige, där fick man gå i skolan, minns Mojtaba. Så i augusti 2014 kom han till ett sommarvarmt Malmö, långt hemifrån och utan något att hålla sig i.
–Jag var alldeles ensam, men fick ett bra bemötande av personalen på Migrationsverket, säger Mojtaba som gillade Malmö och gärna ville stanna, men fick veta att han skulle vidare till Tjörn. Han sattes återigen på ett tåg, och återigen utan att veta vad som väntade.
–När jag kom till Göteborgs centralstation var jag rädd. Så såg jag ett plakat med mitt namn och blev så glad. Vad hade hänt om ingen hade kommit och mött mig, säger Mojtaba och skrattar till.
Han hamnade på ett hvb-boende i Kållekärr, som han delade med ungdomar från Eritrea och Sverige. Ingen, inte ens personalen, pratade Mojtabas språk, dari.
–Jag kände mig så isolerad och ensam att jag till slut började prata med mig själv.
Personalen hjälpte honom sen att hitta ett boende i närheten där ett par andra killar från Afghanistan bodde. Det värsta trycket lättade, ensamheten gav vika och han började gymnasiets språkintroduktionsklass.
–Jag som inte trodde att jag nånsin skulle få gå i skolan igen, säger Mojtaba som fick sluta skolan som tioåring när de flydde undan kriget.
Han kämpar hårt med studierna för att klara kraven för att kunna söka vidare till gymnasiet.
–Men svenskan är svår och ett helt nytt alfabet, säger han med ord som hittar rätt.
Efter ett års väntan fick Mojtaba uppehållstillstånd som ger tryggheten i ryggmärgen. Han har drömmar, men tar en dag i taget.
–Först ville jag bli läkare, men vi får sen, jag vill i alla fall jobba med människor.
På frågan vad som är bäst med Sverige, kommer svaret tveklöst.
–Det är att alla har rätt att gå i skolan.
Han vill lära känna fler svenskar, men tycker det kan vara svårt att hitta ingångarna. Det är ett ständigt arbete att komma in i samhället, fjärran hemvana kulturella koder och vanor.
–Men man måste kämpa, jobba på det och skaffa sig kontakter. Säger en artonåring som vant sig vid att reda sig själv, tyr sig till sina landskompisar för gemenskap och familjekänsla när längtan efter föräldrarna och syskonen blir för svår.
–Här är inte hemma än, men förhoppningsvis i framtiden, säger han med sitt vänliga, uppriktiga leende.
Det glimmar till i blicken när han berättar att om någraår kan han få svenskt pass och äntligen kunna hälsa på sin familj.
Fakta: Mojtaba Amini
Ålder: 18 år.
Bor: i Kållekärr sedan 2014, fick uppehållstillstånd 2015.
Familj: mamma, pappa och sex syskon i Iran.
Intressen: fotboll och gym.
Drömmer om: att känna mig trygg och inte behöva vara rädd. Min dröm är att kunna få säga och vara mig själv utan att oroa mig för att göra fel, och att bli omtyckt för den jag är.
Om Sverige: ett bra land utan krig, där man kan utvecklas.
Saknar i Sverige: min familj.
