Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Pontus Bäckström, präst, GP-krönikör – och inbiten Blåvitt-supporter. Bild: Anders Hofgren

Pontus Bäckström: Mitt välmående styrs av hur det går för klubben

Prästen Pontus Bäckström är sedan många år tillbaka en hängiven supporter till IFK Göteborg. En hjältes återkomst har givit nytt hopp. ”Vi trodde aldrig att han skulle komma hem till oss igen”, skriver han i sin krönika med anledning av Pontus Wernblooms comeback i Blåvitt.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag kom ner i personalköket med lättare steg än vanligt, kanske såg jag piggare ut än vanligt, kanske såg dom hoppet och den positiva energin i mina ögon, vem vet. Det var mulet och regnade ute och jag kände mig som ett ljus i mörkret. Jag hällde upp morgonkaffet och utbrast i rena euforin: ”Wernbloom är klar”. Det var som att jag ruvat på en storslagen hemlighet och inte längre kunde hålla inne med vad jag precis fått veta, ballongen liksom sprack och det bara pyste ut. Världen måste få veta. Samtidigt inser jag att de fyra medarbetare som sitter utspridda i rummet inte har någon som helst aning om vem Wernbloom är. Tystnaden i rummet: ”Wernbloom???” De ser frågande ut, men verkar artigt glada för min skull. Kanske trodde dom att det var en nyanställd vaktmästare eller elektrikern som precis avslutat sitt jobb däruppe, vad vet jag. Wernblooms Elektriska AB, typ.

Jag gick på försäsongsmatcherna på Valhalla. Det var svinkallt, men lovade en varmare och bättre vår. Sedan kom Corona och allt blev inställt. Ingen allsvensk premiär, inga blåvita halsdukar på stan, inga sånger som rullar över läktarna. När de till slut började spela igen fick vi inte vara med. Vi sitter framför teven och det är inte samma sak. Nu har halva säsongen spelats utan publik. Det känns tomt och fattigt. Dessutom vinner vi inga matcher, vi spelar bra men släpper in enkla mål och missar helt öppna chanser. Det gnälls och hyperventileras på olika sociala medier. Frustrationen är stor och oundviklig. Vi har köpt fiktiva biljetter för att rädda klubbens ekonomi och vi som har årskort ”står kvar” utan att begära pengarna tillbaka.

Det är en tid att ta sig igenom och det finns väldigt fina sidor i supporterskapet som inte alltid når ut medialt. Mitt i allt så vann vi Svenska Cupen och fick vara glada några dagar innan vi halkade ner i det svarta hålet igen. Jag lever i ett parallellt universum och jag vet inte om det är hälsosamt för mig. Mitt välmående styrs av hur det går för laget och klubben. Det låter inte klokt. Jag vet också att många har det värre och att jag inte är ensam om känslan. Ändå: ökenvandring och längtan i bröstet. Landet med mjölk och honung. Snart skiner Poseidon. Det kommer bättre tider. Nästa år. Vi står kvar.

En leende Pontus Wernbloom är tillbaka på Kamratgården. Bild: Daniel Stiller
En leende Pontus Wernbloom är tillbaka på Kamratgården. Bild: Daniel Stiller

Pontus Wernbloom lämnade IFK Göteborg för elva år sedan. Jag var med på hans avskedsmatch och han lämnade som en kung som, rörd till tårar, mottog folkets kärlek och hyllningar. Jag var där när han spelade sin allra första match i A-laget. Han var ung, helt respektlös och stenhård i närkamperna redan då. ”Boom Boom” blev hans smeknamn. Sedan har han spelat i Europa och fått hjältestatus i Moskva. Vi trodde aldrig att han skulle komma hem till oss igen. Det trodde vi inte nu heller. Tills han plötsligt och oväntat stod där med den blåvita tröjan och sitt breda leende. Zlatans leende är ingenting i jämförelse.

Det behövs inte mycket får att få lite hopp. För någon är det ett glas vin med en vän man inte träffat på länge. För en annan är det live-musik i trädgården. Någon får ett jobb eller en bostad. Någon vågar tro på att det ska vända. ”Smile while your heart is aching”. Le fastän hjärtat blöder. Lite boom boom mitt i allt det tunga. Wernbloom är klar.