Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Tomas Sjödin, präst och krönikör. Bild: Jonas Lindstedt
Tomas Sjödin, präst och krönikör. Bild: Jonas Lindstedt

Tomas Sjödin: Min telefon har börjat leva sitt eget liv

Prästen Tomas Sjödins telefon har på senare tid börjat mäta och kartlägga hans aktiviteter. Men nu är det dags för semester. ”Nu går vi ner i viloläge, min självutnämnda tidsstudieman, personliga tränare, andliga vägledare och jag”, skriver han.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Sista arbetsveckan före semestern är nu gjord och jag är framme vid det högtidliga tillfälle när man får koppla in automatsvar på telefon och mejl. Det är tid för obruten, sammanhållen vila. Både för mig och telefonen. Eftersom min telefon den här försommaren börjat leva sitt eget liv och fått för sig att köra med mig, känns vilan angelägen.

Utan att jag riktigt vet hur det har gått till har telefonen börjat ta egna initiativ och meddela mig saker. De poppar liksom bara upp. En eftermiddag kom följande vänliga text: ”Grattis, du har uppnått ditt dagliga mål för läsning”. Mig veterligt har jag aldrig haft någon målbild för mitt läsande. Jag ser läsandet som en njutning som skulle fara direkt illa av att målstyras. Förra söndagen dök en annan intressant iakttagelse upp: ”Oj då. Söndag är din minst aktiva dag.” Jag insåg nu att telefonen tillträtt tjänsten som tidsstudieman och börjat mäta och kartlägga mina aktiviteter.

Resultatet gjorde mig riktigt glad. Att telefonen nu fattat det som jag försökt lära mig själv och andra under ganska många år, måste ses som en framgång. Alltså att människan mår väl av att ha en dag i veckan som är märkbart mer stilla, vilande och lyssnande än veckans andra dagar. Jag har till och med skrivit en bok om det och drivit tesen att den dygnslånga, regelbundna vilan kan vara direkt livräddande. Att telefonen nu uppmätt söndagen som min mest passiva dag kändes trösterikt med tanke på att man så sällan lyckas leva som man lär.

Just när jag landat i den känslan kom nästa pling. Nu tilltalades jag på engelska. ”Dear it’s time to read the bible” stod det på skärmen. Jag spårade denna så kärleksfullt maskerade uppsträckning till en av alla behjälpliga applikationer i vilka man kan läsa och lyssna till olika översättningar av Bibeln. Uppenbarligen hade jag inte använt den engelska på en tid. I vilket fall var det sympatiskt att bli tilltalad med ”dear”. Den uppmaning som fick mig att känna hur skönt det ska bli att lägga bort telefonen och ta semester var inte lika vänlig i tonen, den löd: ”Rör på dig!”. Ingen prutmån. Bara den bistra sanningen.

Min slutsats: Nu går vi ner i viloläge, min självutnämnda tidsstudieman, personliga tränare, andliga vägledare och jag. Jag gör det genom att öppna den bok jag återvänder till varje sommar och som har förmågan att bromsa ned i stort sett vem som helst, ”Tankar i gröngräset” av Frans G. Bengtsson.

Läs och andas ut: ”Jag ligger i gröngräset, samman med en versbok som jag inte läser, i denna våtvarma majmånads, frodiga, solsprängda, fulländat ljuvliga, förgätmigej- och gökmatsmyckade gräs och tittar på nyutslagen äppelblom och tänker på assyrierna. Hustru, barn och piga ha rest till huvudstaden; ingenting kan störa mig. Telefonen, laddad med en initiativrik yttervärlds vidlyftigheter, må ringa bäst den gitter: ingen hör den. Jag har en del som borde göras, och därför ligger jag här och njuter mer än vanligt av att göra ingenting”.