Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Konstnären Maria Miesenberger har haft en tuff vår. De senaste månaderna har både hennes pappa och en nära vän avlidit i covid-19. “Vi tvingas alla till en acceptans av det som händer”, säger hon inför sin 55-årsdag. Bild: Stina Stjernkvist
Konstnären Maria Miesenberger har haft en tuff vår. De senaste månaderna har både hennes pappa och en nära vän avlidit i covid-19. “Vi tvingas alla till en acceptans av det som händer”, säger hon inför sin 55-årsdag. Bild: Stina Stjernkvist

Miesenberger om den egna sorgen i coronavirusets spår

Hon sökte ett språk och hittade konsten. Maria Miesenberger skapar konst om livsfrågor, och får separationsångest när verken säljs.

Konstnären Maria Miesenberger har haft en omtumlande vår. Det har förvisso många som lever i pandemins skugga, men Miesenberger har mycket påtagligt upplevt konsekvenserna av coronavirusets framfart. Hon har de senaste månaderna förlorat både sin far och en nära vän, och talar om hur sorger och oro läggs på varandra och ”blir en enda stor tung båt som håller på att sjunka”.

– Något vi alla tvingas till är en acceptans av det som händer. Och det är den stora utmaningen i livet över huvud taget, att förhålla sig till och hitta sätt att acceptera livets skeenden och utmaningar.

Hann avsluta separatutställningen

Precis innan coronans utbrott hann hon avsluta en stor separatutställning på Anna Bohman Gallery i Stockholm. Men vill man se hennes konst finns fler destinationer: Enskede Gårds tunnelbanestation och Artipelag i Stockholm, Konsthallen Hishult, Kristinaplatsen i Norrköping eller Engelska parken i Varberg. Och kommer man till Oslo kan man betrakta en nästan åtta meter hög skulptur, Half an angel (Till hälften ängel), i Telenors huvudkontor på Fornebu. Den visar en flicka som bekymmersfri sträcker på sig, med ena armen bakom huvudet.

– Om hon skulle sträcka ut armarna skulle hon gå genom glaset, säger Maria och ler.

Att vara skulptör är att arbeta med sitt inre. Det handlar också om fysik och materiallära.

– Jag är en problemlösare och tycker det är roligt och spännande att arbeta med skulpturer i det offentliga rummet. Utomhus är det en extra utmaning – hur ska konsten fungera ihop med vatten och vind och ljus och temperaturer? Vilka material klarar sig och hur upplevs verket i olika skalor? Alla de aspekterna är spännande att försöka få grepp om och använda.

Sökte efter uttryck

I grunden är det jaget hon utforskar. Vad är det att vara människa? Frågorna skiftar med åren och erfarenheterna. På senare tid har livets slutfas kommit inom synhåll. Närheten till åldrande föräldrar, faderns död och en mamma som allt mer försvinner in i Alzheimers sjukdom påverkar hennes skapande i nya riktningar.

Bild: Stina Stjernkvist
Bild: Stina Stjernkvist

Tidigare var det barnets lek och utveckling som låg nära Maria Miesenberger. Uppväxten präglade henne på olika sätt. Fadern invandrade från Österrike och bar på barndomstrauman från andra världskriget, som han bearbetade livet igenom. Det skedde med berättelser som förändrades och blev starkare när han åldrades.

För Maria inleddes tidigt ett sökande efter ett språk för att uttrycka allt det hon ändå upplevde stod ”mellan raderna”, det som aldrig riktigt uttalades. Detta ledde henne till konsten.

– Jag växte upp med en känsla av språklöshet och ordlöshet, och det är inget jag har vuxit ifrån, säger hon.

– Jag sökte ett sätt att uttrycka det jag bar inom mig, en tystnad som jag behövde bearbeta och utforska.

Åtta år i New York

Så upptäckte hon kameran. Den lade grunden till ett språk som inte krävde några exakta uttryck och förklaringar. Hon sökte in på Konstfack, och upptäckte under studierna vad hon var: en konstnär. Utbildningen fortsatte i New York, där hon studerade skulptur på Parson’s School of Design. Hon bodde i staden i åtta år, reste runt och ställde ut på konstmässor och biennaler, och fick under tiden sitt genombrott.

Samtidigt arbetade hon som assistent på ett galleri och lärde sig om konstvärldens strukturer.

– I New York fanns möjlighet att både ta del av det stora konstutbudet och samtidigt vara anonym, utan att känna andras förväntningar på hur man ska utvecklas.

Hon har fortsatt att hålla omvärldens förväntan ifrån sig, även om hon numera verkar i den betydligt mindre, svenska konstvärlden. Då är den inre kompassen viktig. Det är den som hjälper henne att hålla fast vid sina egna idéer och följa sin egen väg.

Numera kan hennes verk klubbas för en halv miljon på konstauktionerna. Även det håller hon ifrån sig.

– Jag får som separationsångest från mina verk, och tänker över huvud taget inte när jag skapar att det här är något som ska få en prislapp och säljas. Det får inte vara en del av processen. Jag vill inte göra saker, det är inte det jag sysslar med. För mig handlar konst om kommunikation, om att beröra och väcka tankar och känslor hos betraktaren.

Maria Miesenberger

Ålder: Fyller 55 år den 19 juni.

Gör: Konstnär inom fotografi och skulptur.

Priser i urval: Årets MMF-konstnär hos Märta Måås-Fjetterström AB 2005, Anna Nordlander-priset 2009, Svenska fotobokspriset 2011, Stockholm stads hederspris 2015.

Bor: Nära Slussen i Stockholm, och i Årdala, Södermanland.

Familj: Sambo med scenografen Johan Killgren. Sonen Hugo, 15, och vuxna bonusbarnen Ebba och Love.

Så firas födelsedagen: Det blir en midsommarafton med familjen på landet.

Om att fylla 55: ”Det är ett nytt skede i livet på många plan. Jag trodde alltid att det var i staden jag hade mina cirklar. Nu inser jag att det har förändrats. Jag behöver vara i naturen, för återhämtning, utveckling och möjlighet till fokusering och koncentration.”

Favoritsyssla hemma: Umgås med vänner och familj.

Så rensar jag tankarna: I tystnaden i naturen.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.