Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Väl ute efter att ha avtjänat fyra år i fängelse i Iran hamnade Parvaneh Hajilou i nästa fängelse, sitt äktenskap. ”Ett helvete”, säger hon. Bild: Mathias Pernheim

Med våldet i Iran bakom sig för Parvaneh kampen vidare

Parvaneh Hajilou har levt under svåra förhållanden både i hemlandet Iran och i Sverige. De tuffa livsvillkoren kallar hon för fängelser. Nu har hon lämnat våld och förföljelse bakom sig och börjat ett nytt liv som asylsökande i Göteborg.

Fyra svåra perioder i livet kallar hon för fängelser. Barndomen, fyra år i iranskt fängelse, ett äktenskap präglat av våld och så flytten till Sverige och situationen här i väntan på migrationsdomstolens beslut och ett liv utan sina två söner.

– Jag kunde inte leva i Iran längre. 52 år räcker. Livet där är alldeles för osäkert och risken för mig att bli arresterad och fängslad är stor. Där kan jag inte arbeta för det jag tror på, för mänskliga rättigheter, socialism och rättvisa.

Politisk kamp sedan barnsben

Den politiska kampen verkar vara medfödd. Parvaneh är uppvuxen i ett arbetarhem med en pappa som lyssnade på sovjetiska sändningar med livet som insats och som aldrig gav upp hoppet om en bättre värld. När hon gav bort sin jacka till någon som hade det sämre ställt sade hennes mamma att det var bra att hon inte gav bort byxorna. Aktivism mot shahens diktatur hörde till vardagen under åren som ledde fram till den iranska revolutionen 1979.

– Min mamma brukade skoja om att vi hade demonstrationer för alla tider på dygnet. Lunch-, middag- och kvällsdemonstrationer.

Sambon Kristian träffade hon på Vänsterpartiets valvaka 2018 och de har hängt ihop sedan dess. Bild: Mathias Pernheim

Vi sitter i vardagsrummet i etagelägenheten i Masthugget. På bordet står ett stort fång sommarblommor i en vas bredvid skålar med skivad frukt. På övervåningen sitter sambon Kristian och pysslar med sitt. Parvaneh fick tidigt upp ögonen för orättvisor. När hon gick i skolan kunde den som inte hade papper och penna med sig få stryk. Att man inte hade råd med skolmaterial spelade ingen roll. I stadsdelen i Teheran där Parvaneh växte upp bodde arbetare, fattiga och prostituerade. Uppväxten blev hennes första fängelse.

– Mamma var analfabet och jag var äldst. Vi hade ingen bra relation och jag hade ingen frihet. Pappa arbetade på annan ort tre månader i taget och det var en mardröm när han var borta. Han var mitt hopp. Han lärde sig att läsa och skriva när han satt i fängelse på 50-talet och gav aldrig upp. Men mamma var ung när hon fick mig. Hon var mer som en syster än förälder. Det blev inte bra.

Revolutionen blev en vändpunkt

Revolutionen i Iran blev en vändpunkt. Parvaneh knöt nya kontakter och blev aktiv i kampen mot den nya religiösa regimen. Hon bodde då i staden Hamadan men anslöt sig till demonstrerande grupper i Teheran. Men så arresterades hon och satt fängslad i fyra år.

– Min strategi blev att inte tappa hoppet. Jag jämförde mig med kvinnor i fängelset som hade det värre än jag, kvinnor vars barn hade mördats. Parvaneh - du klarar det här intalade jag mig. Det finns hopp. Mitt mål var att studera och undervisa i fattiga områden när jag kom ut. Nu blev det inte så.

Bild: Mathias Pernheim

Efter fyra år släpptes hon ur fängelset men hamnade snart i nästa situation som hon beskriver som en annan typ av fångenskap. Äktenskapet. Hon var 27 år och tilläts inte studera och fick inget jobb eftersom hon suttit i fängelse. Parvaneh flyttade hem till sina föräldrar och försökte försörja sig som sömmerska. Men hon vantrivdes. Hon drömde om att få arbeta socialt. Hon träffade en man som hon gifte sig med och fick två söner. Men äktenskapet blev ett helvete. I början var allt bra men så kom första smällen. Misshandeln fortsatte i 13 år tills Parvaneh sade ifrån.

– Vi hade flyttat till Teheran och där kände jag mig tryggare och jag hade kontakt med feministiska organisationer. Jag sade till min man att slår du mig en gång till springer jag ut på gatan och skriker. Du får inte slå mig. Jag kommer att fly och du hittar mig aldrig. Han gav upp. Mina söner hjälpte mig senare med skilsmässan. De sade till honom att mamma vill inte leva med dig. Skäms du inte? Vi fortsatte att bo ihop men levde helt skilda liv. Men han trodde nog att jag skulle ändra mig och gå tillbaka till honom.

Stöttades av syskonen

Parvaneh fick stöd av sina syskon och klarade ekonomin genom att hyra ut en del av huset hon bodde i. Det politiska engagemanget fortsatte tills hon en dag greps på en gata i Teheran i samband med att hon gick runt med en protestlista med krav på att en fängslad man skulle friges.

– Jag hamnade i isoleringscell, precis som tidigare. Allt kom över mig igen. Den gången släpptes jag efter två veckor men det räckte. Jag förstod att jag inte kunde leva i Iran. Där kunde jag inte arbeta för det jag tror på.

2011 blev hon inbjuden till Sverige av en vän. Hon kom till Göteborg och sökte asyl efter sex månader.

– Sverige kändes som ett paradis. Bilar stannade vid övergångsställen och släppte fram mig. Jag kände mig som en drottning, haha. Jag träffade andra likasinnade aktivister och kände mig därför trygg och fri att berätta om mitt liv och om hur kvinnorna i Iran enats mot regimen.

Bild: Mathias Pernheim

Parvaneh väntar just nu på besked från migrationsdomstolen. Hon har snubblat på målsnöret tidigare och fått avslag. Tredje gången kollapsade hon och gick in i en depression. I Iran drabbades hon också av psykisk ohälsa efter tiden i fängelse men det fanns ingen hjälp att få. Hon tar nu en dag i taget och hoppas på det bästa. Hon har fast arbete på Kvinnofolkhögskolan och har arbetat som elevassistent och inom vården. Hon är också ambassadör för föreningen Hjärnkoll som på olika sätt uppmärksammar psykisk ohälsa, bland annat hos nyanlända. Hon är sambo med Kristian som är pensionerad läkare men som fortfarande arbetar ett par dagar i veckan. De träffades i samband med Vänsterpartiets valvaka 2018 och har hängt ihop sedan dess. Men det är också här i Sverige, friheten till trots, som hon upplevt ett fjärde fängelse.

– Att inte ha kontakt med familj och framför allt mina söner är som ett fängelse. Men jag ger inte upp hoppet. I Iran kunde jag inte prata öppet om mitt liv eller skriva om det och få det publicerat. Det kan jag här. Här kan jag driva kampen för mina och andras rättigheter. Jag vet vad som händer i Iran och här kan jag berätta om det. Kampen fortsätter.

Parvaneh Hajilou

Ålder: 60 år.

Bor: Masthugget i Göteborg.

Gör: Arbetar i köket och som lokalvårdare på Kvinnofolkhögskolan. Politisk aktivist på vänsterkanten.

Familj: Två söner i Iran, 30 och 32 år. Två bröder i Iran. Sambo med Kristian.

Intressen: Läsa, skriva, umgås med vänner, träna och hålla mig frisk.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.