Med pistolen i armhålan som en estnisk James Bond

Med lika delar skämt och allvar tittar sig en estnisk medborgare i spegeln och konstaterar:

”När två ester träffas bildas genast minst tre föreningar. En tillsammans, men dessutom också varsin.”

– Idag fullständigt vimlar det av estniska sammanslutningar och sällskap. Bara i Göteborgsområdet finns det ett tjugotal.

Föreningsmänniskan

Hur många föreningar har du själv varit medlem i?

– Närmare 40 skulle jag tro. Och jag har nog varit ordförande i minst hälften av dem.

Det löper ett antal röda trådar genom 75-årige Aho Rebas mångfacetterade liv. En berättar om den långa lärargärningen, en annan om en idrottskarriär på elitnivå, en tredje om tiden i maktens korridorer sedan Estland återfått sin självständighet. Och i alla skeden har det funnits goda skäl att söka sig till likasinnade, välja en styrelse och idka föreningsliv.

Kämpade mot ryssarna

När Robert och Heli Rebas tredje barn kom till världen i Borås en sommardag 1946 hade det unga paret några dramatiska år bakom sig. Robert flydde från Estland till Finland för att kämpa med finska armén mot ryssarna, och återförenades så småningom med sin Heli i Sverige. Först i Gävle, senare i Rävlanda, och ett år efter Ahos födelse erbjöds trebarnsfamiljen en lägenhet i en nybyggd trevåningslänga i Vidkärr.

– Jag minns faktiskt glimtar från de där åren, mycket tack vare mina nittio fotoalbum förstås, säger Aho som ledigt och lätt blev tvåspråkig utan att fundera särskilt mycket över det. Mamma Heli tog emot pianoelever hemma i lägenheten och även Aho visade snart musikalisk fallenhet.

– Jag är i hög grad självlärd. Det enda instrument jag tagit lektioner i är fiol, men det lät så gräsligt att jag inte ens orkade lyssna på mig själv. Och idag spelar jag mest piano.

Några säsonger med Högsbo

Musiken fick tidigt en allvarlig konkurrent i Narva SK:s basketsektion. Där samlades sverigeestländare med så mycket bolltalang att klubben under femton år försvarade en plats i allsvenskan.

– Jag gjorde några säsonger med Högsbo också, men återvände sedan till Narva, och slutade inte spela förrän kroppen sa ifrån i 40-årsåldern.

Vid den tiden var Aho Rebas civilt en lärare i karriären, och när han nu ser tillbaka på en lång bana i skolans tjänst kan han bocka av det ena lärosätet efter det andra: Estniska skolan, Fässbergsgymnasiet, Glöstorpsskolan, Sjumilaskolan, Lövgärdesskolan, Buråsskolan - och sist men inte minst: Guldhedsskolan.

– På Guldheden var det till en början rätt kaotiskt men en av mina klasser blev så småningom den bästa jag haft under alla år. Det var helt otroligt! Hälften av eleverna fick toppbetyg i mina ämnen.

Musik, basket och lärarjobb i all ära - den här historiens mest dramatiska kapitel utspelar sig tveklöst på estnisk mark sedan självständigheten återerövrats i augusti 1991.

Politiskt mord

Redan våren 1990 valdes Aho och hans äldre bror Hain in som två av åtta svenska delegater i Estlands kongress. Sedan följde en rad ansvarsfulla uppdrag. Först som säkerhetspolitisk expert, sedan som försvarsinspektör med översterang.

– En morgon kom Överbefälhavaren till mig och sa: Nu får du ta över den militära underrättelsetjänsten också. Det hände saker hela tiden, politiskt mord och det ena med det andra.

Var du aldrig rädd?

– Faktiskt inte. Jag gick alltid omkring med en tjänstepistol i armhålan och var nog mest orolig för att jag skulle glömma vapnet någonstans.

– Det kändes lite grann som att vara med i en James Bond-film och när jag sedan kom tillbaka hem var jag inte särskilt pigg på att bli lärare igen.

Företräder utlandsester

Lösningen fanns i Partille kommun som sökte en ny kultur- och fritidschef. Det kom att bli sju jobbiga år innan Aho - inte alltför missnöjd - tvingades lämna sin tjänst.

– Jag kompenserades med tre årslöner tog ledigt ett tag och kunde köpa både segelbåt och ny bil.

Åren har gått, hälsan vacklat men för ett och ett halvt år sedan valdes Aho Rebas - som förste icke-amerikan - till ordförande för Esternas världsråd som företräder utlandsester i elva olika länder.

– Föreningslivet har gett mig väldigt mycket, konstaterar 75-åringen som vid sidan av allt annat också hunnit skriva 15 böcker. Men nu undrar vi: vem skriver filmmanuset om basketen och musiken, lärarjobbet och föreningslivet, och åren som makthavare i det pånyttfödda Estland?

Lars Hjertberg

namn@gp.se