Från Peppargatan pekar en skylt in mot Oxelgårdarna. ”Iltatähti” – Finska föreningen, står det. ”Aftonstjärnan” på svenska.
Finska föreningen håller till i en före detta förskola, lite i skuggan av tre nya höghus. Den sluttande baksidan är en grön oas där bostadsbolaget Gårdstensbostäder har låtit anlägga odlingslotter. Här odlar medlemmarna rödbetor, rabarber, grönkål, svartrot och andra nyttigheter som används i matlagning.
Ett par gånger i veckan bjuds det på gemensam lunch till självkostnadspris. Denna tisdag serveras sommarsoppa, gjord på förra årets skörd.
Marita Sauramoinspekterar rabattens gräslök och morötter. Hennes historia är, precis som alla andras, både universell och unik. Hon var 16 år och åkte till Sverige för att sommarjobba på en syfabrik utanför Borås. Hösten därpå skulle hon återvända och börja på frisörskola i Åbo. Så blev det inte.
– Jag blev kär och stannade kvar. Men min pojkväns föräldrar, som ägde syfabriken, förbjöd oss att vara tillsammans. Förhållandet tog slut, men då hade jag redan börjat rota mig i Sverige, säger hon.
Marita lärde sig snabbt svenska, flyttade till Göteborg och började städa på hotell. Snart träffade hon sin blivande make, även han finländare. När hon var 26 år hade hon fyra barn.
– Vi pratade finska hemma och åkte tillbaka till Finland fyra veckor varje sommar. Men barnen lärde sig svenska ute på gårdarna där vi bodde, berättar hon.
Så småningom utbildade Marita Sauramo sig till barnskötare, jobbade på dagis i elva år och därefter på ett gruppboende. Banden till hemlandet började tunnas ut. Hennes barnbarn, tredje generationens sverigefinnar, saknar självklar koppling till landet på andra sidan Bottenviken. Själv behöll Marita sitt finska medborgarskap fram till för två år sedan. Då blev hon svensk också på papperet.
– Många återvänder, särskilt när de blir pensionärer, och min syster i Åbo har försökt locka mig tillbaka. Men jag har haft ett bra liv här i Sverige och har aldrig ångrat att jag flyttade hit, säger hon.
FAKTA: Sverigefinnar
I Göteborg bor 28 000 personer som är första, andra eller tredje generationens sverigefinnar.
Sedan 2011 ingår Göteborg i det finska förvaltningsområdet vilket innebär att sverigefinnarna har särskilda rättigheter. De har exempelvis laglig rätt att helt eller delvis få barn- och äldreomsorg på sitt hemspråk.
Huvudpersonen Miira i Eija Hetekivi Olssons uppmärksammade debutroman ”Ingenbarnsland” från 2012 växer upp i Gårdsten med finsktalande föräldrar.
I avhandlingen ”Är du finsk, eller?” från 2006 intervjuade etnologen Marja Ågren göteborgare med finska föräldrar om hur det var att växa upp och leva med finsk bakgrund i Sverige.
I höstas utkom boken ”Finnjävlar”, en antologi där barn och barnbarn till finska arbetskraftsinvandrare skriver om skam och stolthet, och kamp för inflytande och självkänsla. Redaktören Kristian Borg kallar det en upprättelsebok, ett slags hyllning till den äldre generation som kämpat hårt för att bli accepterade.
