När vi ses har Martin Lindh just skrivit klart den predikan som han ska hålla i Härlanda kyrka söndagen därpå. Den tar avstamp i Matteusevangeliet och Jesu liknelser om himmelriket. Om mannen som finner en dyrbar skatt i åkern och om hur vi kan finna skatten i våra liv. Två livsberättelser som berört honom på djupet har han haft i åtanke under författandet. Ett möte med en biskop från Mosel och hiphopparen Sebastian Stakset som bytt droger och destruktivitet mot ett liv där hjärtat klappar i takt med Jesu ord.
Martin Lindh lägger örat mot marken av nyfikenhet och för att han inser betydelsen av att lyssna. De egenskaperna kommer han ha stor nytta av i sin roll som kyrkoherde i det nya pastoratet. För det är inte i alla avseenden en problemfri uppgift som ligger framför honom. Pastoratet rymmer fyra församlingar med märkbara teologiska olikheter, som till exempel hur man ser på kvinnors rätt att inneha prästämbetet och synen på samkönade äktenskap. Med det följer också kyrkotraditioner av vitt skilda slag.
– Det är ett område som jag tycker är intressant att vara med att forma. I de fyra församlingarna finns ett brett spann inom kyrkolivet och med det följer en stor rikedom. Det känns värdefullt att vara med och låta det växa och utvecklas och att ge rum för olika kyrkotraditioner. Meningen är inte att strömlinjeforma utan att skapa förutsättningar för församlingarna att utvecklas. Ett församlingsliv formas underifrån och det som har liv har också en framtid. Det är viktigt att främja allt som kan skapa ett djupt kristet liv. Varje tradition har något att bidra med men det finns också blinda fläckar. Det är viktigt att börja om och lyssna och tillåta varandra att vara olika.
Han sticker inte under stol med att det kan innebära svårigheter.
– Att som tidigare ha varit fyra församlingar i en samfällighet till att bli ett stort pastorat innebär en stor förändring. Vi måste hitta rutiner för hur arbetet ska bedrivas, vilka rutiner som ska finnas för att varje församling ska göra det den ska, var olika beslut ska ligga. Det är alla kreativa, konstruktiva och generösa församlingar. Det gäller att hitta ett gränssnitt där församlingen har inflytande över vad som sker och där jag leder. Men det ställer också krav på mig, att jag lyssnar. Ett storpastorat är inte okomplicerat, men jag triggas av att det ska bli bra.
Martin Lindh har en lång karriär som kyrkoherde och kontraktsprost bakom sig. De sista 14 åren har han varit kyrkoherde i Kungälv/Ytterby församling. Erfarenhet av att leda saknas alltså inte även om det inte var av den anledningen han blev präst. Vägen dit har gått via klosterliv i Tyskland och ett omfattande inre sökande. Martin Lindh växte upp i Vänersborg. Prästson som han är kan kallet och viljan att bli präst tyckas vara självklara. Men riktigt så enkelt var det inte. Att gå i sin pappas fotspår innebar att han fick ge avkall på sin fallenhet för naturvetenskap och börja studera språk istället. Men det blev bra ändå, konstaterar han.
– Jag har aldrig tvivlat på mitt kall till präst. Jag är trygg i att det är min kallelse. Det har funnits perioder då det har varit stökigt i kyrkan, men jag valde inte att bli präst för att det skulle vara enkelt. Vi är kallade att stå där vi står.
I sin ungdom tillbringade Martin Lindh ett år hos Mariasystrar i Tyskland och levde ett traditionellt klosterliv. Under den tiden hann det hända ett och annat med tron och den inre övertygelsen.
– Det var en viktig tid som präglade mig mycket. Jag har alltid varit troende men det var första gången som jag inte levde på mina föräldrars tro. Det gjorde att jag gick på djupet med min egen istället. Jag blev påverkad av den stora ekumeniska öppenheten som fanns där, av bibelfromheten och betoningen på det inre livet. Att delta i reträtter var också centralt i klostret och det har också kommit att påverka mig och är något som jag deltar i regelbundet. Martin Lindh säger att hans tänkande och synsätt är format av den helige Ignatius av Loyola som är en av den kristna kyrkans vägvisare och vars andliga övningar syftar till en ökad och djupare gemenskap med Gud.
– Men någon smygkatolik är jag inte, haha. Jag står stadigt i myllan men låter mig inspireras av andra traditioner.
Vad kommer det att ge för avtryck i ditt arbete som kyrkoherde i pastoratet?
– Det är en relevant fråga. Jag kommer ju inte att ha mycket tid att vara lika närvarande i församlingarna som tidigare. Men samtidigt så är det så att kyrkligt ledarskap inte bara utövas på sammanträden och vid skrivbordet utan också vid altarbordet. Jag kommer att fira mässa ibland i de olika församlingarna. Jag kommer att inta en lyssnande attityd. Det är min ambition att lyssnandet på församlingarna ska prägla ledarskapet. Och att söka Gud i allt och myndiggöra varje kristen att inte bara vara beroende av förkunnare utan också lita på sin egen erfarenhet i mötet med Gud.
Det drar ihop sig till fotografering. Martin Lindh tar på sig en blå jacka innan vi går ut i parken utanför Sankt Pauli kyrka vid Redbergsplatsen. Vi småpratar under tiden. Att han är här denna dag beror enbart på att kontoret i Örgryte församlingshem, där han i vanliga fall utgår ifrån är under renovering. Ingen annan anledning alltså, påpekar han. Efteråt pratar vi om hans visioner med det kommande pastoratet.
– Att församlingarna utvecklas. Att församlingsmedlemmarna är glada över att ingå i pastoratet och att vi inte bara når dem som står längst fram. För världen brinner och nöden är stor. Jag hoppas att vi har ett fokus på att komma utanför oss själva och nå människor genom evangeliet.
Martin Lindh
Ålder: 60 år.
Gör: Förändringssamordnare i blivande Örgryte pastorat. Tillträder som kyrkoherde i Örgryte pastorat i januari 2018.
Bor: I Kungälv. Äger för första gången sitt eget boende efter att ha bott i prästgård i 50 år.
Familj: Gift med Maria, fyra vuxna barn.
Kuriosa: Cyklar nästan överallt. Äger fem cyklar. Brukar cykla cirka tusen mil om året. Har kört Vätternrundan tio år i rad. Cyklar i ur och skur till jobbet i Göteborg.
