Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Åtta år har gått sedan Martin Schibbye släpptes efter att ha suttit 438 dagar i etiopiskt fängelse. Sedan dess har han fortsatt att arbeta med ambitionen att belysa de vita fläckarna på mediakartan. Nu fyller han 40 år. Bild: Naina Helén Jåma

Martin Schibbye vill stå upp för det han tror på

Han har rapporterat från konfliktdrabbade områden, fängslats i Etiopien och åkt till diktaturens Eritrea för att få klarhet i kollegan Dawit Isaks öde. Men någon äventyrare är inte Martin Schibbye. Han vill berätta det ingen annan berättar.

438 dagar. Så länge satt journalisten Martin Schibbye i etiopiskt fängelse 2011–2012. Det är också titeln på boken om reportageresan som han och kollegan Johan Persson gjorde för att undersöka eventuella svenska kopplingar till oroligheterna i området. De besköts, togs till fånga och sattes i fängelse.

– När jag kom hem och åkte runt och föreläste om boken märkte jag att det fanns ett sug efter den sortens journalistik där man är på plats. Samtidigt pratade alla om att journalistiken var i kris och att det inte fanns resurser till utlandsjournalistik. I stället för att klaga kavlade jag upp ärmarna och tänkte: "Okej då får jag göra det själv."

Martin Schibbye på redaktionen för Blankspot i samband med att hans bok ”Jakten på Dawit” släpptes i fjol. Bild: Erik Simander
Martin Schibbye på redaktionen för Blankspot i samband med att hans bok ”Jakten på Dawit” släpptes i fjol. Bild: Erik Simander

Och så startade han Blankspot, en webbredaktion med ambitionen att belysa de vita fläckarna på mediakartan. Det kan handla om platser och människor på andra sidan jorden, men också på närmare håll i Sverige.

– Jag tycker det är en viktig uppgift journalistiken har – att hitta konflikterna i mellanrummen där ingen tittar, att gå bortom de mediala allfarvägarna.

Martin Schibbye har rapporterat från flera av världens oroshärdar, men äventyrare vill han inte kalla sig. Han åker inte ens vanliga karuseller på Gröna Lund, det tycker han är otäckt.

– Utrikesjournalistik är mest en massa tid då man väntar på saker. För en äventyrare är det helt fel yrke, säger han och skrattar.

Vill ta med familjen

I sin ambition att höra båda sidor i en konflikt, både offret och förövaren, återvände han till Afrikas horn för några år sedan, denna gång till Eritrea för att skriva om den svenske journalisten Dawit Isak som suttit fängslad där sedan 2001.

Resultatet blev boken ”Jakten på Dawit” som kom ut förra året. I den intervjuar han Dawit Isaks familj, vänner och andra som känner honom, men också ministrar i den eritreanska regeringen.

Du avskräcktes inte från reportageresor till den här regionen efter det som hände i Etiopien?

– Jag har ju tillbringat mycket tid där, både frivilligt och ofrivilligt och kan mycket om kulturen. Då kan jag göra bättre journalistik där än på många andra håll. Men visst, det är väl också lite som när man har en trasig tand – man är där och gojsar med tungan.

Fotografen Johan Persson och journalisten Martin Schibbye vid presskonferensen efter frigivningen 2012. De hade då suttit 438 dagar i etiopiskt fängelse. Bild: Pontus Lundahl
Fotografen Johan Persson och journalisten Martin Schibbye vid presskonferensen efter frigivningen 2012. De hade då suttit 438 dagar i etiopiskt fängelse. Bild: Pontus Lundahl

Martin Schibbye drömmer om att en dag kunna ta med familjen till Etiopien och Eritrea, till platserna och människorna som spelat en så stor roll i hans liv. Men då måste det vara riskfritt.

Två döttrar

Familjen har två döttrar, den äldsta är sex år och har börjat fråga sin pappa om fängelsetiden; vad de fick för mat, om han hade en mjuk madrass, hur han fick kulhålet som aldrig kommer försvinna från hans axel.

– Jag har tänkt att vi kanske ska göra en liten barnbok om det, bara för familjen. Ibland gör vi berättelser tillsammans om starka intryck, till exempel om en gosedjurskanin som försvunnit. Det blir miniböcker där hon berättar och jag skriver och sedan ritar hon bilder till.

Om dina två döttrar en dag vill gå i dina fotspår, vad säger du då?

– Självklart! Det är ett jobb där man utvecklas själv samtidigt som man lär sig om andra kulturer. Jag tror att de skulle bli bättre utrikesjournalister än deras pappa, kvinnor har lättare att nå båda könen.

Pappan en förebild

Även om de skulle välja helt andra yrkesbanor kommer Martin Schibbye att stötta dem fullt ut, på samma sätt som hans egna föräldrar gjorde.

Ett av hans framtida bokprojekt är att skriva en biografi om sin bortgångne far Sture Karlsson som innan han blev författare var officer i armén. På 1960-talet hamnade han i konflikt med regementets ledning då han vägrade att ge svärsonen till en general godkända betyg.

– Han utsattes för påtryckningar men stod på sig. Till slut valde han att lämna den militära banan. Det handlade om civilkurage.

Har han varit en förebild för dig?

– Ja, verkligen. Att stå upp för det man tror på kan låta enkelt, men det är ju inte det. Det kostar.

Martin Schibbye

Ålder: Fyller 40 år den 17 oktober.

Gör: Journalist, författare och chefredaktör för Blankspot.

Bor: Farsta söder om Stockholm.

Familj: Frun Linnea, döttrarna Torun, 6 år, och Görel, 2 år.

Så firar han födelsedagen: Med närmaste familjen.

Om att fylla 40: ” Det känns bra. Jag får jobba med det jag älskar och brinner för.”

Böcker: Har skrivit ”438 dagar” (2013) med Johan Persson om tiden i etiopiskt fängelse, samt ”Jakten på Dawit” (2019) om den fängslade svenske journalisten Dawit Isak. Även antologin ”Utvisad” (2017) och säkerhetshandboken ”Kom levande hem” (2019).

På fritiden: ”För fem år sedan köpte jag en segelbåt i trä. Det är härligt med en aktivitet man inte kan göra journalistik av. Jag kan inte hålla på med mobilen och Twitter utan måste ha koll på storseglet, rodret, vinden och andra båtar. Den där fullständiga koncentrationen är oerhört avslappnande.”

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.