Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

”Förut var jag Marianne som gjorde konst eller skrev. Jag var det jag gjorde. Nu kommer i stället åldern först av allting”, säger Marianne De Geer om känslan under coronapandemin. Nu fyller hon 75 år. Bild: Rebecca Afzelius
”Förut var jag Marianne som gjorde konst eller skrev. Jag var det jag gjorde. Nu kommer i stället åldern först av allting”, säger Marianne De Geer om känslan under coronapandemin. Nu fyller hon 75 år. Bild: Rebecca Afzelius

Marianne har släppt konsten – fullt fokus på skrivandet nu

Arbete pågår för konstnären Marianne Lindberg De Geer – nu med penna i hand. Efter drygt 30 år i konstens tjänst har hon börjat skriva romaner, senast i dagboksform.

– Man är under belägring av den här pandemin, säger Marianne Lindberg De Geer om tillvaron i en riskgrupp för covid-19, och citerar drottning Silvia i en tv-intervju:

– Jag har aldrig känt mig så 70-plus som nu. Förut var jag Marianne som gjorde konst eller skrev. Jag var också mamma, mormor och hustru. Nu kommer i stället åldern före allting. Jag har inte tänkt så mycket på min ålder tidigare, men nu sitter den plötsligt som en grimma i fejset.

Inställt och framflyttat

En annan coronarelaterad oro handlar om bortfall av inkomster. Föredrag hon skulle ha hållit om sina böcker har ställts in, en planerad konstutställning har blåsts av, en pjäs hon har skrivit för Teater Brunnsgatan fyra får kanske premiär ett år senare än tänkt. Många bäckar små, som skulle ha drygat ut en konstnärs magra pension.

Marianne Lindberg De Geer är mentalskötaren som blev konstnär vid 40 års ålder, debuterade som dramatiker vid 61 och som romanförfattare vid 71. Under sina drygt 30 år med bildkonsten har hon målat och skulpterat och väckt uppmärksamhet med verk som ofta både har roat och provocerat. Inte sällan med en personlig vinkel, som när hon bytte ut ansiktena på kända porträtt ur konsthistorien och popkulturen mot ett avfotograferat självporträtt.

”Jag tänker på mig själv”, Marianne Lindberg De Geers omdebatterade bronsskulptur, står sedan 2005 utanför konsthallen i Växjö. Bild: Janerik Henriksson
”Jag tänker på mig själv”, Marianne Lindberg De Geers omdebatterade bronsskulptur, står sedan 2005 utanför konsthallen i Växjö. Bild: Janerik Henriksson

Ett annat verk som har upprört och berört är ”Jag tänker på mig själv”, skulpturer i Växjö av två nakna kvinnor som betraktar varandra, ”en för tjock och en för smal” med Lindberg De Geers beskrivning. Bronskvinnorna har både vandaliserats och väckt uppskattning.

– Det blev en upprörd diskussion där man sa att "jag vill hellre se sångerskan Kristina Nilsson i glas" och "ska man behöva se sådana fula kärringar" och liknande. Men väldigt, väldigt, väldigt många kvinnor har tackat mig för dem. De tycker om att de bara står där, på trottoaren. "Så här ser jag ut", säger de. Och då är det den kraftigaste kvinnan de flesta tänker på.

Tydliga ställningstaganden

Marianne kopplas ofta ihop med tydliga ställningstaganden – hon skriver också krönikor och debattinlägg – och en frånvaro av konflikträdsla. Kan det bero på att hon först levde ett långt liv utanför konstvärlden, med en helt annan yrkesidentitet?

Nej, det är att göra det för lätt för sig, menar Marianne. Som läkardotter i Köping fick hon ett gott självförtroende och vågade ta plats. Sedan kollapsade tillvaron genom faderns självmord och moderns alkoholism. Marianne hoppade av gymnasiet och flydde fältet. Men som mentalskötare var hon aldrig riktigt ”en i gänget” som hon uttrycker det. Förutom att hon ofta satt med en bok i handen på rasterna, så var hon inte rädd för överläkaren som kollegorna var. Vi talar 60- till 80-tal. Hon som själv, var barn till en överläkare, kände sig aldrig underlägsen inför titlar och hierarkier utan vågade protestera när hon tyckte att något var fel.

Gott självförtroende

Självförtroendet kunde hon plocka fram när hon sent omsider utbildat sig på Dramatiska Institutet i Stockholm och skulle ta sig in i konst- och teatervärlden.

– Jag var inte rädd för att säga hej till Suzanne Osten när jag träffade henne. Jag hade inte den dåliga självkänslan som jag har sett hos många jag har träffat. Det fattas dem ett mod som jag anser att man tyvärr ofta bara får genom klass.

Marianne Lindberg de Geer vid sin retrospektiva utställning "Full speed ahead" på Färgfabriken i Stockholm för några år sedan. Bild: Anders Wiklund
Marianne Lindberg de Geer vid sin retrospektiva utställning "Full speed ahead" på Färgfabriken i Stockholm för några år sedan. Bild: Anders Wiklund

Självkänslan har följt henne till nya uppgifter. Som pjäsförfattare för Dramaten och regissör (sedermera också konst- och designchef) på Kulturhuset Stadsteatern. År 2017 gav hon ut sin första roman, ”På drift”. Nu har hon gett sig i kast med dagboksgenren, men väljer att kalla nyutkomna ”Tvära kast” för en roman.

Har släppt konsten

Boken avhandlar allt från barn och barnbarn till litteratur- och konstvärld, ekonomi, livet med maken Carl Johan De Geer och brevväxlingen med Lars Norén, under ett coronaår. I höst kommer del två.

Konsten har hon släppt, åtminstone tillfälligt. Den världen blev för tråkig, för oengagerad och pengastyrd. Nu är det skrivandet som uppfyller henne.

Marianne Lindberg De Geer

Ålder: Fyller 75 år den 12 februari.

Gör: Konstnär, författare, dramatiker och regissör.

Bor: Vid Slussen i Stockholm.

Familj: Maken Carl-Johan och barnen Anders, 47, Rebecca, 41, Nina, 41, och Ernst, 31.

Så firar jag födelsedagen: ”Vi firar inte födelsedagar längre, Carl-Johan och jag. Det är ingen protest i det, utan vi har det så bra varje dag, tycker jag. Vi äter kanske något extra gott.”

Om att fylla 75: ”Jag har precis vant mig vid 74 så jag kan inte svara förrän om ett halvår.”

Priser i urval: Stockholms stads hederspris 1997, Årets konstnär i Aftonbladet 2009, Ugglepriset från Humanistiska föreningen vid Stockholms universitet 2010, TCO:s kulturpris 2011.

Tittar på: ”Jag är HBO- och Netflix-knaprare och vi har tittat på det mesta, mycket danskt, norskt och finskt.”

Läser: ”Fången” av Roland Poirier Martinsson.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.