Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Maria Bouroncle har skrivit en bok om sin mormors syster Ingeborg, som mördade sina tre barn. Bild: Kristina W Smith, Elisabeth Wikström

Maria skrev en bok om släktens familjetragedi

Maria Bouroncle snubblade över den nedtystade familjetragedin. Att hennes mormors syster dränkt sina tre barn.
– Jag blev besatt av att försöka förstå henne, säger Maria, som grävt i arkiv och intervjuat släktingar för underlag till sin bok om barnamörderskan Ingeborg.

Fyra välkammade skolpojkar i svart kostym bär på en tung last. I den lilla vitmålade, öppna träkistan ligger Efraim, deras vän och granne.

Så börjar boken Det kom för mig i en hast – Historien om barnamörderskan Ingeborg Andersson.

Begravningsakten som beskrivs sker i Vesene kyrka påsken 1929. Här har många berörda bybor samlats, djupt chockade över dådet, där den unga Ingeborg plötsligt dränker sina barn Tor, 5 år, Efraim, 3 år och Lucia, 1 år.

Händelseförloppet den ödesdigra marsdagen inleds med att Ingeborg ska tvätta. Maken Artur hjälper henne fylla kopparkitteln i köket med hett vatten. Sedan kör han och brodern Holger ut med häst och släde i skogen för att hugga ved. Några timmar senare är dådet ett faktum. Holger som kommer hem först möts av tystnad och en apatisk Ingeborg sittande på en köksstol. Kopparkitteln är flyttad in till kammaren där gardinerna är fördragna. Holger förstår att något är fel, rusar in och finner de tre livlösa barnen.

Hela den gruvliga historien hade nog fallit i glömska om inte Maria börjat rota. De tre barnens bilder var redan utrensade ur familjealbumen och deras gravsten nergrävd.

– Ingen i släkten hade andats ett ord om Ingeborgs tragiska levnadsöde. För mig var hon bara en gammal tant i väldigt dåligt skick som vi hälsade på ibland på sjukhemmet, säger Maria Bouroncle.

Hemlig släkthistoria i många år

På omvägar råkade hon höra att Ingeborg var en ökänd barnamörderska. Släkthistorien hade då förtigits i 70 år, ingen ville kännas vid den. Vid det laget var Ingeborg död och Maria som var nybliven småbarnsmor och bodde utomlands, gjorde som alla andra, hon förträngde och la det åt sidan.

Rätt tillfälle kom långt senare. Nu skulle hennes barn Sebastian och Linnéa "av-amerikaniseras" och flytta från Washington till Göteborg för några års svensk skolgång. Maria tog ledigt ett halvår och följde med för att installera dem ordentligt, vara lite hönsmamma och ta det lugnt.

Bild: Elisabeth Wikström

Nu räknade hon med att även hinna gräva en del i Ingeborgs levnadsöde.

– Snart skulle det ju heller inte finnas någon kvar i livet som mindes, säger Maria, som vid hemkomsten till Sverige började resa kors och tvärs och leta i arkiv.

Hon plöjde rättegångsprotokoll och läkarutlåtande. Följde Ingeborgs spår från häkte, till rättegångssal, fängelse och mentalsjukhus. Och framför allt besökte hon Ingeborgs hemby Vesene, som då liksom nu har runt 300 invånare.

Maria reflekterar över hur två drabbade släkter – Ingeborgs och barnafadern Arturs – fortsatt att leva sida vid sida efter tragedin som skakade den lilla västgötska bondbyn. Ingeborg fick en diagnos, vård i stället för fängelse och flyttade så småningom tillbaka till Vesene, där hon gick i kyrkan, deltog i symöten och annat normalt liv.

Ingeborgs brev från fängelset

Ett stort genombrott i efterforskningarna fick Maria när en släkting till Artur lämnade över en hög brev som Ingeborg skrivit från fängelset. Där blandas uppräkning av vardagliga bestyr med böner om förlåtelse.

Här fick Maria sin inramning till det som så småningom skulle bli en personligt skriven berättelse.

– Fast jag upptäckte snart hur enormt svårt det var. Jag skrev om fyra gånger på olika sätt och gick en kurs i kreativt skrivande för att få till det.

Bild: Elisabeth Wikström

Boksläppet skedde i december 2018 i Gäsene Tinghus, numera kulturminnesmärkt bygdegård. Här föll domen över Ingeborg.

– Det blev som ett stort släktkalas. För varje bok jag signerade fick jag höra en liten berättelse om den personens relation till Ingeborg eller Artur. Skammen var lyft, folk var glada att äntligen få prata om det som hänt.

Varför Ingeborg mördade sina barn var förstås svårt att klarlägga. Att döma av breven tycks hon ha växlat mellan djup ånger och likgiltighet inför dådet.

"Det kom för mig i en hast", säger Ingeborg i ett av förhören, och det blev också boktiteln.

Vill skriva fler böcker

I samband med slutförandet av boken flyttade Maria Bouroncle från Washington till sin hemstad Göteborg efter 25 år utomlands. Hon sade dessutom upp sig från jobbet som ekonom på en internationell biståndsbank.

– Det var dags att våga göra något nytt. Det är skriva jag vill göra och jag har redan en idé till nästa bok, som ska utspela sig i Latinamerika, dit jag rest mycket i tjänsten.

Maria Bouroncle

Ålder: 53 år.

Bor: Lägenhet i Göteborg.

Familj: Sonen Sebastian, 22 år, dottern Linnéa, 19 år.

Gör: Författardebutant.

Intressen: Löpning, film, Latinamerika.

Aktuell: Med boken "Det kom för mig i en hast – Historien om barnamörderskan Ingeborg Andersson".

Hemsida: mariabouroncle.com

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.