Margot, 99, har vågat möta livets utmaningar

Margot växte upp i Halltorp utanför Kalmar och fick redan som fjortonåring börja arbeta i en lanthandel för 20 kronor i månaden.

Helst hade hon velat fortsätta studera men tyvärr fanns inte pengar till det. När Margot var ett år dog pappan i blodförgiftning och mamman fick själv försörja sina två små flickor.

– Jag var så klart ledsen över att jag inte kunde läsa vidare, men några år senare tog jag barnsköterskeexamen i Göteborg. Då bodde jag på skolan där reglerna var hårda men vi hade kul ändå, säger Margot.

Glad och nyfiken

Hon har ärvt sin mammas glada humör. Något som hjälpt henne i livet och som hjälper henne än i dag. En stor portion nyfikenhet och tilltro till sig själv har övervunnit många hinder.

Efter några år som barnsköterska i familjer i Stockholm var oturen framme. En väninna insjuknade i TBC och även Margot bar på smittan men insjuknade inte. Då fick hon inte längre jobba med barn.

– Min familj erbjöd mig att bli kokerska i stället. Jag tackade glatt ja utan någon erfarenhet alls, men med stöd av en annan kokerska lyckades jag klara av det. Så det slutade bra och jag har till och med lagat lunch till prinsarna Sigvard och Bertil.

När modern blev sjuk återvände Margot till Halltorp. Där hade hon tidigare träffat sin blivande man, Abbe Vernmark. Han var 32 år och Margot bara 18. Abbe var sjökapten och gick i konvoj mellan England och Kanada.

Eftersom kriget kom emellan tog det sju år innan de återsåg varandra. Men kärleken spirade och de gifte sig 1947. Två veckor senare följde Margot med på båten.

– Jag hade aldrig varit till sjöss tidigare. Men jag stortrivdes trots att jag var ensam kvinna ombord. Värre var det under andra resan då jag var gravid. Den vill jag helst inte minnas alls, säger hon med ett skratt.

Livslång vänskap

I Santos i Brasilien träffade hon en svensk sjökaptenshustru vars man gick på samma trad. De båda nyfunna vännerna beslöt att bo tillsammans i New York för att få träffa sina män oftare. Sagt och gjort. När väl visum och strafflöshetsintyg hade ordnats kunde Margot gå i land i USA. De båda väninnorna trivdes förträffligt i varandras sällskap och utvecklade en vänskap som höll livet ut.

– Landy Sinclair, som min väninna hette, fick en liten dotter som vi båda turades om att sköta. Jag hade ju ett visst försprång genom min utbildning och Landy uppskattade att jag gärna hjälpte till.

Tyvärr blev väninnan tvungen att flytta hem till Sverige efter ett år och Margot fick föda sitt första barn ensam.

– Ingen kunde hälsa på mig på sjukhuset och först på julaftonskvällen kom Abbe hem. Då var vår son redan två månader. Abbe hade fått löfte om att vara ledig ett tag, men mitt i natten ringde de från fartyget och kallade honom tillbaka. Nästa morgon åkte han igen. Så livet som sjömanshustru kunde ibland vara lite väl tufft, minns hon.

Efter ett år ensam i New York flyttade Margot tillbaka. Som sjömanshustru fick hon fortsätta ta stort ansvar för allt och köpte till och med huset själv.

LÄS MER:Malin blev förälskad i Italien – sedan var det klippt

LÄS MER:Viktoria Tolstoy är sig själv och drar inga gränser

När barnen var utflugna fick hon till sin stora glädje nytta av sin utbildning igen. På Östra sjukhuset, ett stenkast från bostaden. Där stannade hon till pensionen.

– Att jobba betydde oerhört mycket för mig. Särskilt när Abbe blev sjuk i cancer. Trots att mina arbetskamrater var avsevärt yngre fick jag mycket uppskattning och var oerhört stolt när jag fick min första månadslön.

Gillar god mat och dryck

Numera, med endast ledsyn kvar, tvingas Margot hålla sig mest hemma. Men lagar trots det sin mat själv och bakar också ibland.

– Jag har stort utbyte av umgänge med släkt och vänner även om jag saknar jämnåriga. Jag är en livsnjutare och uppskattar god mat och dryck lika mycket som förr. Helst med folk omkring mig förstås.

TEXT

Britta Lundh-Flodin

namn@gp.se