Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Margareta Robjer förlorade sin dotter Frideborg i cancer. Ett sätt att bearbeta sorgen har varit att resa i dotterns fotspår och skriva om hennes liv och arbete. Bild: Mathias Pernheim

Margareta skriver för att bearbeta sorgen efter dottern

Margareta Robjers dotter Frideborg drabbades av cancer när hon var sex år. Hon blev frisk, men cancern slog till igen och tog till slut hennes liv. För Margareta innebär dotterns död en livslång sorg. Att skriva om Frideborgs rika liv och göra resor i hennes fotspår har varit viktigt i sorgearbetet.

Margareta Robjer har drabbats av varje förälders mardröm – att mista ett barn. Det är en sorg man aldrig kan föreställa sig, menar hon.

– Det är det värsta som kan hända. Själen tärs ständigt av ett sår som aldrig läker. Den lilla tunna hinna som bildas med tiden spricker gång på gång, säger hon.

Vi sitter i det ­ombonade köket i Floby utanför Falköping. Lägenheten är inredd med färgstarka möbler och tyger från hela världen. På köksbordet brinner några ljus vid sidan av ett inramat foto på Frideborg.

Margaretas bok Ta mig lång bort ligger framme. Det var Frideborg som en av sina sista dagar i livet önskade att boken skulle skrivas. Hon ville att hennes framtida syskonbarn skulle få veta vem hon var och att hennes arbete som människorättsaktivist i Latinamerika inte skulle glömmas bort.

Margareta har skrivit den med hjälp av Frideborgs texter och dagboksanteckningar och efter att hon gjort resor i dotterns fortspår.

Margareta berättar om Frideborg. Om hennes sjukdom, drömmar och planer. Om hennes starka folkrätts­engagemang som förde henne ut i världen.

Hade kvar viljan att leva

Frideborg var sex år när hon fick en tumör i lungan. Hon genomgick en tuff behandling och opererade bort en tredjedel av högra lungan och en del av strupen.

– Ingen trodde att hon skulle klara sig. Jag levde på hoppet.

Men Frideborg tillfrisknade. Behandlingen hade dock satt sina spår. Frideborg stannade i växten och hade svåra problem med andningen, något som följde henne hela livet. Men det tog inte ifrån henne viljan att leva.

– Frideborg älskade livet. Innan hon dog uppmanade hon oss andra att leva i hennes ställe när hon själv inte kunde.

Att mista ett barn är en sorg man aldrig kan föreställa sig, menar Margareta Robjer. Bild: Mathias Pernheim

Familjen bodde i Majorna i Göteborg när Frideborg var liten, men flyttade till en hästgård i Falköpings­trakten.

Frideborg gick i gymnasiet i Skövde och flyttade sedan till Göteborg där hon började studera på universitet. Hon läste statskunskap och internationella relationer och hade ett stort engagemang för ursprungsbefolkningars rättigheter. Hon pratade sex språk, reste över hela världen, mest i Latinamerika, och bevakade rättegångar och konflikter på uppdrag av Kristna Fredsrörelsen.

– Hon levde ett väldigt spännande liv men också farligt. Hon levde i djungler och avlägsna platser i Mexiko och Colombia och utsatte sig för många risker under sina resor. Jag insåg det när jag började göra resor i hennes fotspår. Hon hade men efter cancerbehandlingen. Hon hade svårt att andas och blev fort trött. Men hon hade en stark vilja att göra saker. Hennes vilja att leva var starkare än tanken att inte klara något.

Sjukdomen kom tillbaka

2012 drabbades Frideborg av svår hosta. Röntgen­plåtarna visade att cancern hade kommit tillbaka på samma ställe. Margareta berättar om vårdmissar som kom slag i slag och som gjorde att en operation inte blev av. Till slut sökte Frideborg vård i Tyskland, men då var det för sent.

– Det fanns inget mer att göra. Frideborg var besviken på den svenska vården och tyckte att de hade behandlat henne illa. Den 1 januari 2013 somnade hon in.

Tiden innan bodde Margareta hos Frideborg i Stockholm. De var tillsammans hela tiden. Margareta var den som skulle vara stark men nu inser hon att det var Frideborg som var starkast. Tillsammans planerade de hennes begravning och en av de sista dagarna bad hon Margareta att skriva boken med hjälp av dagböcker och anteckningar från hennes resor för att hennes gärning inte skulle glömmas bort.

Margareta delar in tillvaron i ett liv före Frideborgs död och ett liv efter. Den gamla mamman som inte längre finns och som ersatts av den nya. Den som första året var blockerad och som aldrig tidigare varit sjuk, som nu drabbades av åkommor relaterade till traumatisk stress. Hjärtat påverkades av sorgen.

– Första året levde jag som i en bubbla. Det gick knappt att få kontakt med mig. Man kan säga att jag gick som i en dimma de två första åren.

Skrivandet hjälper

Att skriva har varit ett sätt för Margareta att hantera sorgen. Hon har besökt de platser där Frideborg verkade. Platser som hon berättade om och träffat vänner och människor som hon arbetade med.

– Att skriva boken har hjälpt mig genom sorgen. Men också föreningen VSFB (Vi som förlorat barn). Att träffa andra som också har förlorat ett barn är jätteviktigt. De är de enda som förstår vad man går igenom. Och Elsa. Hon är lyhörd. Hon kommer och sätter sig tätt intill mig när jag gråter.

Margareta har arbetat som musikpedagog, och behärskar flera instrument. I dag spelar hon trummor och sjunger i ett jazzband. Spelningarna har blivit en frizon och avbrott i sorgen. Sorgen är annorlunda i dag.

– Den har gått från att gråta hejdlöst till att tårarna trillar långsamt. Frideborg finns ständigt i mitt medvetande. Jag pratar med Frideborg varje dag. Jag rider och på hästryggen har jag långa samtal och rådfrågar henne om saker.

I lägenheten har hon många av Frideborgs saker omkring sig. Inramade teckningar, lappar som de skrivit till varandra och tavlor.

När Frideborg var död tappade hon livslusten. I dag är det annorlunda. Hon känner sin dotters närhet och att hon finns med henne. Döden är inte slutet, tror hon.

– I dag lever jag för mina barn och barnbarn. Jag är inte rädd för döden och kommer inte att vara ledsen när den inträffar. Jag har en stark tro på att jag kommer att få träffa Frideborg igen.

Margareta Robjer

Ålder: 71 år.

Bor: Floby utanför ­Falköping.

Familj: Barnen Hulda och Sam och barnbarnet Fride. Dottern Frideborg som dog 2013. Blod­hunden Elsa.

Gör: Pensionerad musikpedagog. Spelar i jazzband, uppträder på äldre­boenden med sång och musik.

Intressen: Skriva, vara ute i naturen, rida. Har skrivit boken ”Ta mig långt bort”.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.