Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Margareta Abelsson bekostade själv utgivningen av boken hon skrev efter sitt barnbarn Cornelias död. ”Jag ville framför allt ge boken till Cornelias syster Emilia och resten av familjen. Förr, om någon dött, tystades det ner. Men det är viktigt att barn också får reda på sanningen, att man kan prata om döden”, säger hon. Bild: Anna Edlund

Margareta skrev bok för att bearbeta sorgen efter barnbarnet

När hennes barnbarn Cornelia hastigt och oväntat dog var chocken total. Men så småningom, i syfte att hjälpa Cornelias lillasyster i sorgen, bestämde sig Margareta Abelsson för att skriva en bok. Det blev även ett sätt för henne själv att bearbeta tragedin.

Hon hade ofta öroninflammation och skulle på grund av det få ett rör i örat. Cornelia var fyra år den där januarimorgonen 2016 när hon åkte med sin pappa till sjukhuset.

– Det var oväder, minns Cornelias farmor Margareta.

Fruktansvärt telefonsamtal

Margareta gör en kort paus och tittar på klockan.

– Plötsligt ringde hennes pappa och grät. Det var vid den här tiden ungefär. Jag tänkte att de hade kört i diket – han kunde nästan inte prata. Men så sa han ”de kan inte väcka Cornelia, hon ligger för döden”.

Bild: Anna Edlund

Margareta lutar sig fram och förklarar att hon och hennes man direkt åkte för att hämta Cornelias mamma och lillasyster innan de körde vidare mot sjukhuset.

– Men på vägen dit fick vi veta att Cornelia dött. Det var otäckt, man kunde inte fatta att det var sant. Det var så oväntat, fruktansvärt chockartat.

– Hon var precis som vanligt dagen innan – pigg och glad. Det var ingen som såg att det skulle kunna bli något problem med det där. Men hon vaknade inte ur narkosen. De kom aldrig fram till varför hon dog.

På köksbänken i huset i Annekärr står ett fotografi av Cornelia.

– Hon var en underbar tjej, säger Margareta. Hon hade Downs syndrom och kunde inte prata men vi lärde oss tecken som stöd. Hon förstod också mycket av vad vi sa. Jag hade gett mig katten på att lära henne tala, och jag tror att hon hade fixat det.

Minnen från sista julen

Margareta minns julen innan Cornelia dog. Morfar var tomte. Först blev Cornelia lite rädd och grät.

– Hon kröp upp i mitt knä. Men när tomten började prata skrattade hon och gjorde tecknet för morfar. Många har förutfattade meningar om barn med Downs syndrom och tror att de inte förstår något.

Dagen före Cornelias död hade Margareta pratat med sondottern i telefon. Mamma ringde och sa att Cornelia ville tala med farmor

– Jag pratade lite med henne så hon hörde min röst. Hon verkade orolig. Efteråt tänkte jag ”åh, om jag åkt dit och pratat med henne”.

En sista kram

I nästa stund beskriver Margareta hur man på sjukhuset, när det inte längre fanns något att göra för att rädda Cornelia, gjorde henne fin. Pyntade och tände ljus.

– Sjukhusprästen kom, ett team tog hand om oss alla. Personalen var helt bestört. Jag minns att jag sa ”jag måste bara krama henne”. Hon var kall och lealös, men jag är glad att jag gjorde det ändå.

Tiden efter var svår. Samtidigt ställde Cornelias lillasyster Emilia, då tre år, frågor.

– Hon förstod ingenting. Var var hennes syster? Vi sa att hon var död och förklarade vad det innebar. Men på begravningen låg ju Cornelia i kistan. ”Om hon är död, varför ligger hon där?”.

Skrev och grät

Margareta, förskollärare i grunden, visste att det fanns böcker som handlade om barn och döden. Men någon passande bok om att förlora sin syster fann hon inte. Hon bestämde sig då för att själv skriva en barnbok vilket resulterade i ”Majas syster är en ängel”.

– Det blev också ett sätt för mig att bearbeta min sorg. Jag skrev medan tårarna rann.

– Man ska inte tiga om man är ledsen. Man ska gråta och våga visa sina känslor. Jag pratade mycket, men det var skönt att även få skriva av sig. Min andra sonhustru hjälpte mig med bilderna. Hon fick fram känslan – den här tomheten.

Margareta berättar vidare att Emilia först blev ledsen när hennes pappa läste den färdiga boken för henne, men därefter ville hon titta i den varje kväll.

– Vi pratar mycket om Cornelia. Emilia kan fråga ”vad tror du att hon gör nu, växer hon?”. Och åker vi någonstans, och kanske hyr en stuga, säger Emilia ”där är Cornelias säng och där är min”. På något sätt är Cornelia alltid med, men det går längre och längre tid mellan frågorna.

Tre år sedan det ofattbara

Efter en kort stunds tystnad fortsätter Margareta:

– Det är tre år sedan nu, det är inte klokt. Saknaden finns kvar men man får minnas det som var och känna tacksamhet för de år som vi fick ha henne. Cornelia var otroligt omtyckt och älskad. Hon gav oss så mycket under den korta tid hon levde.

Margareta konstaterar även att hon, efter det som hände Cornelia, börjat tänka mer på att inte ta saker för givet.

– Det händer trots allt tragedier runt oss hela tiden. Jag menar inte att man ska gå och vara rädd… men att man kanske ibland ska tänka på att passa på att leva. Det finns så mycket att ta vara på i livet. Jag tänker varje dag när jag går längs Mjörn med hunden ”så vackert det är när solen går upp, alldeles röd”.

Margareta Abelsson

Ålder: 71 år.

Bor: Annekärr, Gråbo.

Familj: Maken Bertil, tre barn samt flera barnbarn och barnbarnsbarn, labradorhunden Cita.

Gör: Pensionerad förskolechef.

Intressen: Spela teater och sjunga gospel.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.