Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Anna Edlund
Bild: Anna Edlund

Margareta gör skillnad mot ojämlikhet och utanförskap

Redan som barn drömde hon om att göra gott – men då i Afrika. Idag är Margareta Goop engagerad som volontär hos Stadsmissionen och träffar en gång i veckan en grupp ensamstående kvinnor för samtal och gemenskap.
– Det ger så mycket glädje och energi att få delta i detta.

”Här har vi något”, tänkte den tidigare gynekologen Margaret Goop när hon såg Stadsmissionens annons där de sökte volontärer till en kvinnogrupp.

– Man kan säga att kvinnors utsatthet är ett tema som följt mig. Och när jag gick i pension för ett och ett halvt år sedan ville jag hitta ett volontärarbete. Jag hade längtat efter tid för det. Det kändes som pay-back time. Vi har det så bra i det här samhället, men det är bara en slump att vi föddes här.

Arbeta med och för kvinnor

I över 35 år har Margareta arbetat som gynekolog, både i Sverige och utomlands.

– Läkare ville jag tidigt bli, förklarar hon. Samtidigt har feministiska idéer alltid känts viktiga för mig. Att då, som gynekolog, få möjlighet att arbeta med och för kvinnor har varit väldigt häftigt.

Margareta berättar vidare att hennes volontäruppdrag hos Stadsmissionen går ut på att hon och en anställd varje torsdag träffar en grupp kvinnor för samtal och gemensam middag.

Kvinnoklubben

– Stadsmissionen hade fångat upp en grupp icke svenskfödda ensamstående kvinnor med barn som behövde ett sammanhang – och i september 2020 startade det vi kallar ”Kvinnoklubben”.

Margareta gör en kort paus men fortsätter snart:

– Vi samtalar om olika ämnen som svensk kultur, samhället, kvinnors kroppar och till exempel hur det är att vara tonårsförälder här. Det är ganska allvarsamma ämnen men målsättningen är att också ha kul. Under tiden vi umgås passar andra volontärer barnen. För mig är det ett väldigt privilegium att få vara med i det här och få nosa på andra kulturer. Det känns flott, jag är väldigt glad. Stadsmissionen har dessutom en bra värdegrund och stämningen är varm.

Ursprungligen kommer Margareta från Dalarna men hon bodde en period i Göteborg redan i slutet av sjuttiotalet. Tanken var att studera i Uppsala men av en slump blev det i stället Göteborg. En natts stopp hos en bekant på väg ut i Europa för att tågluffa gjorde att planerna raskt ändrades.

– Han sa ”nu ska jag visa er stan” och när vi satt på spårvagnen och åkte längs Aschebergsgatan tänkte jag ”shit, det känns som San Francisco – här vill jag bo!”.

Med ett skratt lägger Margareta till:

Följer sina impulser

– Man får följa sina impulser! Fast när jag hade studerat färdigt kände jag ”aldrig mer en storstad”. Jag ville norrut och det blev Härnösand en tid – sedan många år i en ekoby utanför Karlstad. Men en ny kärlek plus ett kul jobb tog mig tillbaka hit 2015.

Under sitt yrkesliv som gynekolog har Margareta även hunnit med ett par år i Afrika. 1991-1993 jobbade hon på ett sjukhus i Zimbabwe.

– Jag hade med mig familjen; min dåvarande man och våra tre barn på två, fem och sex år. Det var mitt i hiv-epidemin och jag arbetade främst med krånglande förlossningar. Det var en dröm jag haft sedan jag var i tolvårsåldern – att jobba på den afrikanska kontinenten. Jag ville göra gott och samtidigt vara med om ett äventyr.

Margareta ler en aning när hon fortsätter:

– Det var helt enormt att bo i Zimbabwe. Där fanns allt – sorg, elände och svårigheter men också så mycket glädje och skratt. Jag lärde mig jättemycket av människorna där och har en ständig längtan tillbaka. Det fanns en närvaro trots det svåra. På landsbygden åt man middag ihop utan att tänka på nästa vecka.

Efter ett ögonblicks tystnad säger Margareta:

Väntar vanliga träffar igen

– Men många jag kände har dött i aids. Och visst var det tufft på jobbet med mycket tragedi. Människor dog av anledningar man inte skulle dö av här.

När vi ses är det torsdag och Margareta ska strax bege sig till Stadsmissionens lokal där ”Kvinnoklubben” träffas. Under corona pandemin har man setts på nätet och även tagit promenader tillsammans – men nu väntar vanliga träffar igen.

– Det ger så mycket glädje och energi att delta i det här, konstaterar Margareta. Det är det som driver mig. Att vara volontär är inte någon som helst uppoffring.

Till den som är sugen på att själv engagera sig i någonting liknande är Margaretas råd ”prova – man kan alltid välja om”.

Hon funderar lite innan hon lägger till:

– Det finns så mycket ensamhet idag. Men gör man något sådant här så går man samtidigt med i en gemenskap. Klyftorna i samhället ökar och det känns inte kul. Att få vara med i ett sammanhang som motverkar det känns bra. Man får försöka se till att göra det man själv kan för att minska ojämlikhet och utanförskap.

Margareta Goop

Ålder: 68 år.

Bor: Mölndal.

Familj: Man, tre barn och tre bonusbarn.

Gör: Volontär hos Stadsmissionen.

Intressen: Skidor, vandring, litteratur och resor.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.