Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Efter gymnasiet blev hans Norebrink alltmer politiskt aktiv och förundras i dag över hur han tänkte som ung revolutionär kommunist.
Efter gymnasiet blev hans Norebrink alltmer politiskt aktiv och förundras i dag över hur han tänkte som ung revolutionär kommunist.

Maoisten som tappade sin tro

Redan i tonåren blev Hans Norebrink politiskt intresserad. På gymnasiet i Värnamo blåste starka vänstervindar och Hans ville bidra till en bättre värld. En rättvisare värld där jämlikhet och jämställdhet rådde och vanligt folk hade mer makt. Riktigt den världen hittade han inte - trots att han varit i 119 länder.

Efter gymnasiet blev han alltmer politiskt aktiv och förundras i dag över hur han tänkte som ung revolutionär kommunist. Att det var mest önsketänkande.

– Vi var enormt godtrogna och naiva som trodde att ledarkult, enpartistat, proletariatets diktatur med en enda ideologi och centralplanerad ekonomi skulle kunna skapa en demokratisk folkstyrd socialism, säger han och skakar på huvudet.

Började tänka om

Det skulle dock dröja innan Hans började tänka om. I många år höll han fast vid sin övertygelse och gjorde vad han kunde för att sprida sitt budskap på hemmaplan. Men så tog reslusten över och Hans påbörjade sin livsresa. Efter att ha sett en bonad med apelsiner och snötäckta berg i femte klass insåg han att en större värld väntade där ute. Och när han många år senare kom till Bolivia såg han precis det han sett på bonaden. Han kände sig hemma direkt och stannade i sex år. Som utbildad journalist välkomnades hans hjälp på indianrörelsens tidning Pututu där han arbetade som volontär.

Hans Norebrinks erfarenheter av olika arbeten på sex kontinenter har givetvis påverkat hans inställning till livet. Han har aldrig varit rädd för att hugga i och har jobbat både med kroppen och med knoppen. Bild: Kjell Flodin
Hans Norebrinks erfarenheter av olika arbeten på sex kontinenter har givetvis påverkat hans inställning till livet. Han har aldrig varit rädd för att hugga i och har jobbat både med kroppen och med knoppen. Bild: Kjell Flodin

Då hade han redan sju års erfarenhet och många års träget pendlande bakom sig som lokaltidningsjournalist runt om i Sverige. Efter att ha träffat sin Lena, även hon journalist, tröttnade han på pendlandet. Han ville få ut mer av livet och i stället började han arbeta inom vården. Första året som sjukvårdsbiträde och sedan som patienttransportör. Ett jobb som Hans hållit fast vid under trettio års tid eftersom han trivdes med att arbeta med människor - och kände att han gjorde nytta. Men av och till bar det förstås av utomlands, precis som mellan 1977 och 1981 då Hans reste runt i världen på egen hand.

– Då hade jag faktiskt mer pengar när jag kom tillbaka än när jag åkte, säger han förtjust.

Liftade runt i världen

För självförtroendet hade också vuxit efter insikten att han kunde klara sig själv oavsett land eller miljö. Han har ofta liftat på sina resor och sovit var som helst. Ibland utomhus bakom en buske vid vägkanten. Självklart har han varit med om många mer eller mindre farliga incidenter men lärde sig något nytt varje gång. Det gällde att läsa av omgivningen och inte börja prata politik.

– Jag lärde mig att hålla truten efter att ha råkat illa ut när jag sagt något som inte gick hem. På den tiden var jag ju ung och dum men till slut hade jag lärt mig läxan. För att bli omringad av fyra pistolviftande säkerhetspoliser i Honduras, var ingen trevlig upplevelse, minns han.

Att byta miljö är något som Hans lärde sig redan i unga år. Hans mamma var lärare vilket innebar mycket flyttande innan de till sist landade i Skillingaryd. Där levde han ett vanligt medelklassliv och hade till och med sig egen mamma som lärare i realskolan.

– Jag var kass i matte men bäst av alla i geografi. Det var faktiskt fullt ok att ha mamma som lärare. Hon var bra.

Efter gymnasiet blev det lumpen och därefter ett år till sjöss och lite ströjobb innan resandet tog sin början.

På sina resor världen över har Hans tagit de jobb som funnits tillgängliga. Han har aldrig varit rädd för att hugga i och har jobbat både med kroppen och med knoppen. Hans vida erfarenhet av olika arbeten på sex kontinenter har givetvis påverkat hans inställning till livet. Han har arbetat som engelsklärare i Sydkorea, stålarbetare i Australien, fruktplockare i Nya Zeeland, fiskare i Virginia, trädplanterare och tobaksplockare i Kanada, valövervakare i El Salvador och mycket, mycket mer. Och han har volontärarbetat sex gånger i fem världsdelar. Samtidigt lärde han sig hur olika det kunde se ut i länderna han vistades i.

Japan svårast att lifta i

– Det svåraste landet av alla att lifta i var Japan. Liftandet fanns helt enkelt inte på kartan. Och när de väl förstod vad jag ville var de så artiga att de mer eller tvingade mig med hem. Det sinkade mig många gånger även om det givetvis var supertrevligt och spännande.

Annat var det vid ett kyrkobesök i södra USA där segregationen fortfarande var stark. Där tog de svarta kyrkobesökarna Hans för sydstatsrasist och ingen vågade lita på honom eller ta emot honom i sitt hem. Men i stort sett har han goda erfarenheter och har ofta blivit hembjuden till folk han lärt känna längs vägen. Och han har insett att människan är en komplex dubbelnatur. Både ond och god på samma gång. Genom sin livserfarenhet och mångåriga akademiska studier har han landat i övertygelsen att diktatorisk storskalig centralism ledde till socialismens misslyckande. Erfarenheterna och hans egen amatörforskning har resulterat i två böcker varav den ena bygger på samarbetet med professor Åke Daun.

Tappade tron

– Jag tappade ”tron” helt när Kina och Vietnam började kriga. Jag hade varit maoist sedan 1970-talet men vid krigsutbrottet blev jag djupt desillusionerad. Det var inte roligt att inse att det jag trott på gick så snett. Att allt urartade i förtryck och nya klassamhällen. Men jag tror fortfarande på socialism i betydelsen jämlikhet och demokrati på jobbet.

Vilket samhälle skulle du vilja se i dag?

– Ett samhälle som liknar det socialdemokratiska Sverige vi hade på 1970-talet. Kanske det bästa samhälle som funnits i modern tid. Synd att jag inte insåg det då. Sedan skulle jag vilja se mindre status- och pryljakt och mer av bildning. Det är ju de sociala relationerna som är viktiga. Att vi orkar bry oss om varandra. Och vi människor är snällare och mer medmänskliga än många tror. Det tycker i alla fall jag.

Hans Norebrink

Ålder: 71

Familj: Hustrun Lena och hunden Maja.

Bor: Göteborg

Yrke: Journalist, vårdarbetare, recensent, författare. Har skrivit Snällare än du tror tillsammans med Åke Daun och 2018 kom boken Socialismens nederlag och människans natur. Har påbörjat sin tredje bok som handlar om hans resor.

Intressen: Evolutionsvetenskaplig forskning, historia, resor.

Bonusinformation: Hans är med i Club 100 där medlemmarna varit i över 100 länder, ställer gärna upp och stöttar barn och ungdomar med läxhjälp och härom året visade han i Smartare än en femteklassare sin kapacitet även om han inte nådde hela vägen.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.