Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Manilla Bergström, präst och lördagskrönikör.

Manilla Bergström: "Tillräckligt att vara otillräcklig"

"Jag vill få fortsätta växa men inte bli större än mina medmänniskor eller tro att jag själv vet bättre än Gud. För vi människor blir aldrig färdiga", skriver Manilla Bergström sin lördagskrönika.

Vem vinner, vem är egentligen störst av oss? 
För störst och först, mest och bäst, klokast och snabbast, det är väl bra? 
Jag funderar över vår ständiga strävan och vår lust att jämföra när jag läser lärjungarnas ord då de frågar Jesus om vem av dem som är störst.
Störst i jämförelse med vad? Med varandra? Med Gud? 
Eller vem av dem som är mest lik Jesus? 

Jesus svarar genom ett tydligt exempel när han ställer ett barn framför dem. Ett barn som inte kan eller vet allt. Men som är störst. 
Barnet är inte ”färdigt” i vuxnas ögon men barnet är mottagligt och kan ta emot Guds gåvor med nyfikenhet och öppenhet. Våra vuxna ögon behöver kanske se just detta att den som inte har fullt upp med sitt kan ta emot det allra viktigaste. Den som inte redan har famnen full kan stå med öppna händer. Och den som inte är fylld av sig själv kan öppna famnen för de små.
Och det är nog så att det allra största händer när vi själva tar liten plats. För då kan vi låta Gud fylla det tomma eller halvfärdiga i oss. Nog är vi störst när Gud ges störst utrymme hos oss och i vår litenhet?

Det som vi själva ser som komplett eller fullkomligt, färdigt, klappat och klart – vad finns det för utrymme för det gudomliga där? Finns det alls någon plats för Guds oändliga nåd där allt redan är perfekt? Hos vissa människor, inte minst hos barn, finns något så underligt som en trygg otillräcklighet. Vi kan sluta jaga och jämföra – för det är alldeles tillräckligt att inte räcka till. När inte vi själva når upp till brädden finns ännu mer utrymme för Gud att fylla på. Och vet du, jag tänker att de gistna eller spruckna kärlen, som många av oss är, är kärl som ständigt fylls på av den som låter nåden flöda där det brustna finns.
Att behöva Gud, innebär att jag vet att jag inte kan nå ända fram själv. För jag är bara en människa och det blir jag ständigt påmind om. Och vi vanliga, otillräckliga människor är i gott sällskap för många har fått vara med om något stort och har fått bidra till något stort när de förlitat sig på Guds gåvor snarare än sin egen storhet. Nytt mod, ny kraft, nytt liv behöver vi varje dag. Och gåvorna av nåd räcker till alla. Så tillåt dig att inte vara större än ett litet barn. Låt de gåvor som du har fått få slå rot och växa litegrann. Och kanske kan du fortsätta växa, med rätt livskraft. Jag vill få fortsätta växa men inte bli större än mina medmänniskor eller tro att jag själv vet bättre än Gud. För vi människor blir aldrig färdiga. Och det är som det skall.

Tomas Tranströmer beskrev i sin dikt Romanska bågar hur människan, som står inför oändliga valv utan överblick, omfamnas av en ängel som säger: 
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.