Jorden kan du inte göra om – stilla din häftiga själ – endast en sak kan du göra – en annan människa väl. Välbekanta strofer nådde mina öron hemma i köket mitt i allt slammer. Sången stack ut och nådde fram i bruset med ett tonspråk som är olik all annan sång som tonåringarna står för där hemma.
Hon ler stort och sjunger en melodi som är mer sparsmakad och ändå mer dramatisk än den populärmusik som vi annars hör våra tonåringar sjunga. Så säger hon: Sven-Eric Johansson är det, mamma. Jag svarar ja och tillägger: Och Stig Dagerman. Han har tonsatt en dikt av Stig Dagerman. Och det hörs att det är Sven-Eric Johanssons musik. Hon fortsätter: Men detta är redan så mycket – att själva stjärnorna ler – en hungrande människa mindre – betyder en broder mer.
Inte vet jag om hon lärt sig sången i skolan med anledning av att det i år är hundra år sedan som tonsättaren föddes. Jag tror inte att hon vet att jag minns honom från körsammanhang när jag var lika gammal som hon är nu. Men jag ler åt minnet, åt hennes musikaliska tolkning i köket och jag fascineras alltid av hur melodier och poesi når fram genom allt annat brus i världen, ända in i själen. En stringent melodi eller kärnfull poesi kan med ganska få ord och ett sparsamt urval av toner förmedla riktigt stora sanningar.
Den sången återkom sedan till mig flera gånger under den följande veckan. Som då jag påmindes via sociala medier om allt man kan lära sig om en annan människas livserfarenhet och ofattbara livsvillkor när man vågar se den bakomliggande verkligheten i mötet med en medmänniska som flytt från sitt hemland.
Sången kom tillbaka i mitt huvud när jag tänkte på några vänner som stöttade i kärleksfull omsorg i sin vilja att göra skillnad för varandra. Den ekade igen när jag mötte damen som ville skänka en slant till arbetet bland utsatta kvinnor och barn i Kongo och likaså när jag hörde om det gamla paret som fick en ny säng i stället för den som de hade bundit ihop själva i bergsbyn i Guatemala. Sången gick i repris i mitt huvud både när jag mötte kvinnan som hjälpte utsatta i sitt närområde och likaså när jag pratat med mamman som öppnat sitt hem i Sverige för fler barn än sina egna och som nu har två söner kvar hemma, en som hon fött själv och en som föddes i Afghanistan.
Om och om igen hör jag diktens ord när jag ser alla exempel på medmänsklig kärlek. Nöden i världen är stor och ingen kan göra allt. Men när vi var och en för sig gör skillnad för en medmänniska, då sprids värme och ljus i vår värld. Vi behöver inte gå långt för att hjälpa vår nästa, den som behöver oss kanske vi möter redan vid vår egen tröskel och redan där kan vi göra en annan människa väl. Vi måste inte söka oss så långt som till Afrika eller Guatemala, det kan vara din granne som söker dig. Och gör vi något gott för vår nästa, om så bara för en enda, så är det ändå så att både Gud och stjärnorna ler.
