Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Tomas Sjödin Bild: Jonas Lindstedt
Tomas Sjödin Bild: Jonas Lindstedt

Tomas Sjödin: Man gråter inte var som helst

Prästen Tomas Sjödin, funderar över vad som händer när det brister. Om gråtens läkande kraft och gråten som lugnar ett oroligt hjärta, sänker blodtrycket och ser till att kroppen får efterlängtad vila.Han efterlyser ett rum ”där vi byter vårt ”Gråt inte” mot det betydligt mer tröstande ”gråt!”skriver han i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag gick i sömnen när jag var barn. Inte bara i rummet eller i huset, utan i väg från vårt hem. Min mamma var kroniskt orolig om nätterna. En vinter, när det var så mycket snö i södra Norrland att man inte såg bilarna bakom drivorna på vår gata, drömde jag att jag skulle gå till våra grannar längre bort på Skarpåkervägen. Jag gick ut i trettio minusgrader. Mamma vaknade när ytterdörren slog igen, men när hon ropade var jag redan dold bakom de höga drivorna. Barfota och i pyjamas. Det enda jag hade tagit på mig var ett par lovikavantar. Innan mamma hunnit få på sig kappan för att ge sig ut vaknade jag stelfrusen och rädd några hus bort. Snabbt som ögat sprang jag hemåt och mötte mamma i dörren. Jag minns att hon inte sa något. Att jag inte gjorde det heller. Jag minns att hon omfamnade mig och att vi båda bara grät.

Jag tänker ibland på det där ögonblicket. På gråten som det budskap ingen av oss behövde hjälp med att formulera, på att tårarna nog är ett av våra allra starkaste språk och på det märkliga i att kroppen pressar ut vätska när det som saknar språk ändå behöver sägas. Ett tydligt språk dessutom. Gråten visar sig i den del av kroppen som alltid är naken. Den är svår att dölja. Å andra sidan, varför skulle man gömma sina tårar? Gråt är förvisso en av sorgens yttringar, men tårarna som faller är också ett uttryck för att man har någonstans att ta vägen. Författarinnan Sofia Sievertsdotter har i en mening fångat det jag famlande försöker säga: ”Tårar är sorg som hittat hem”. Jag har fått en lapp av henne med den texten på, den hänger ovanför mitt skrivbord och innebörden djupnar för varje dag som går.

Gråten hör till det som kallas för det parasympatiska nervsystemet, det som lugnar ett oroligt hjärta, sänker blodtrycket, underlättar för vår läkning och ser till att kroppen får efterlängtad vila. Somliga forskare menar att tårvätska innehåller både endorfiner som ger välbefinnande och lindrar smärta och stresshormoner. Som att gråten – denna översvämning i tårkanalen - gör ett dubbelt arbete med oss: kroppen får vila eller lättnad, samtidigt som en massa stress och oro sköljs ut. Det låter rimligt med tanke på hur mycket som sker i oss när det brister. De tysta tårarna efter ett lättande besked är tacksamhet i flytande form. En störtflod av uppdämd oro.

Men man gråter inte var som helst. Man måste känna sig trygg för att våga låta tårefloden komma. Man gråter där man känner sig hemma. Kanske är det därför vi ofta håller emot så att det bränner i ögonen och värker i bröstet? För att vi inte känner oss hemma nog.

Jag är övertygad om att vi kan skapa sådana rum för varandra, rum så trygga att vi inte behöver dölja våra ansikten där, inte ens när det brister. Att öppna ett sådant skyddsrum av kärlek är en stor gåva att ge till en medmänniska. Ett rum där vi inte försöka trösta bort tårarna utan trösta fram dem, ett rum där vi byter vårt ”Gråt inte” mot det betydligt mer tröstande ”gråt!”