Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Annelie Pompe, äventyrare och krönikör. Bild: Anders Hofgren
Annelie Pompe, äventyrare och krönikör. Bild: Anders Hofgren

Annelie Pompe: Man går från känslan av hopplöshet till glädje

Förändrade omständigheter ger förändrade perspektiv även för äventyraren Annelie Pompe. "Att städa en bit kustremsa och en tältnatt var det största som hände förra veckan", skriver hon i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Ett litet äventyr blir ett stort äventyr med ändrade perspektiv. Häromveckan cyklade jag i tio minuter och vandrade kors och tvärs över klippor och hällar i 25 minuter. Jag kom fram till en av de vackraste tältplatserna jag någonsin upplevt. Jodå, en tältplats är en upplevelse, särskilt i skärgården. Allt är levande. Platsen är ett tillfälligt hem i naturen, med naturen, till och med närmare naturen än min husbåt. Havet låter mer när man inte har väggar omkring sig, vinden syns i tältduken, marken känns under kroppen.

Annelie Pompe förberder sig inför en tältnatt ihop med sin spanska vattenhund Doglas. Bild: Privat
Annelie Pompe förberder sig inför en tältnatt ihop med sin spanska vattenhund Doglas. Bild: Privat

Jag hade sneglat på den där gräsplätten tidigare, tänkt att om det någonsin blåser syd-sydväst, då ligger den perfekt. Häromdagen blåste det äntligen rätt. Då gäller det att handla snabbt, kanske till och med ha den där ryggsäcken färdigpackad. Min spanska vattenhund Doglas fick för första gången också bära en egen ryggsäck med sin mat, snacks och en leksak. Naturen belönade oss med en solnedgång värdig skärgården. Att kunna sitta på en klippa på västsidan av ön och se ut över horisonten påminner mig alltid om hur små vi människor är. Havets storhet vänder upp och ner på perspektiven.

Ett annat fint perspektiv dök upp några dagar tidigare. Inte långt från den där tältplatsen finns Doglas favoritvik att hundbada i. På grund av alla stormar hade det sköljt och blåst in enorma mängder plast från havet in i viken. Jag tog med en påse och plockade den full varje gång vi var där. Det gjorde ingen synbar skillnad och kändes hopplöst. Då är det bra att be om hjälp. Jag bad om hjälp på Instagram – ifall någon kunde tänka sig att komma dit, ta med en påse och plocka i fem-tio minuter på coronasäkert avstånd kanske plasten inte blåser tillbaks i havet när vinden vänder. (Ja, mycket handlar om vind härute). Ett tjugotal dök upp och städade med oerhört engagemang och glädje. En dam hade åkt hela vägen från Borås och hävdade att det var ju både miljöombyte, motion och meningsfullt. Fantastiska människor! Det gav perspektiv på meningsfullhet, att be om hjälp och att hjälpa. Att man kan gå från känslan av hopplöshet till glädje, tacksamhet och meningsfullhet.

Det slog mig då vilken kraft som ligger i förmågan att byta perspektiv. Att bara tänka om, tänka annorlunda, så ter sig livet annorlunda. Jag tror att ett öppet sinne och ett uns mod ligger till grund för att kunna ändra perspektiv och därmed uppleva saker på ett annat sätt.

Kanske är det en påminnelse om att vi faktiskt är ansvariga för perspektivet av vår upplevelse av livet just nu.

Förändrade omständigheter ger förändrade perspektiv. Små event blir stora event, på både gott och ont. Små saker kan blåsas upp till oigenkännlighet och stora saker kan se små ut, allt beroende på perspektiv och inställning. Att städa en bit kustremsa och en tältnatt var det största som hände förra veckan. Nästa vecka ska jag lämna öarna och åka till stan, det känns som en stor perspektivförändring.