Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Mammas kärlek vann över drogerna

I många år såg Helena-Magdalena Ivekrans förtvivlat på hur hennes dotter Cassandra förstördes av drogerna. Men hon slutade aldrig att älska henne – och kärleken vann till slut.

Solen strålar från en klarblå himmel över uteserveringen i Vasastan. Helena-Magdalena Ivekrans, 48, och dottern Cassandra Ivekrans, 27, har en lucka denna fredagsförmiddag, och passar på att träffas över en fika. Skuggan från det förflutna är bara ett minne i dag, nu när fem år har gått.  
– Det känns som ett annat liv jag levde då, säger Cassandra. 

Det började när Cassandra var i tolvårsåldern, och familjen bodde i Vetlanda i Småland. Det oroliga i själen.
– Jag har alltid varit väldigt känslig och kände mig annorlunda och utanför i skolan, så jag började umgås med personer som var lite äldre. Jag skolkade, hängde på fester och började röka och dricka, berättar Cassandra. 
En tuff fasad stängde av det sköra inombords. Alkoholen blev en flykt som dövade för stunden. 
– Det var skönt att gå in i ett rus och slippa känna. Jag minns att jag ville vara hård och kall som killarna jag träffade, och när jag drack blev jag det. 
Porten till missbruket hade öppnats, och sedan gick det bara utför. I högstadiet försummades skolan allt mer och Cassandra hamnade i fel kretsar, och när hon var fjorton hade folkölen och cigaretterna övergått i hasch.
– Min kompis var ihop med en äldre kille som langade till oss. I början rökte vi mest på helgerna, men sedan blev det nästan varje dag. För att ha råd snodde vi smink som vi sålde i skolan och på fritidsgården. 

Mamma Helena-Magdalena Ivekrans. Bild: Emilie Aune
Mamma Helena-Magdalena Ivekrans. Bild: Emilie Aune


Hemma hade Helena-Magdalena och hennes dåvarande man, Cassandras styvpappa, länge misstänkt att något inte stod rätt till. Samtidigt som de höll skenet utåt och försökte hålla ihop familjen inför Cassandras två yngre systrar, fanns en ständig oro. 
– Vi drog in veckopengen när vi märkte att Cassandra hade börjat tjuvröka, och jag tog ledigt från jobbet när jag misstänkte att hon skolkade. Ibland kom hon inte hem på nätterna och jag körde runt på stan och letade. Det var en ständig jakt och jag kunde aldrig slappna av, berättar Helena-Magdalena.
En dag rymde Cassandra till en annan ort, där hon hittades av polisen tillsammans med några andra ungdomar påtända i en lägenhet. Det var så drogmissbruket uppdagades.
– Jag visste att det var illa, men att min lilla dotter höll på med droger…
Det var som att hamna mitt i en mardröm.

Dottern Cassandra Ivekrans. Bild: Emilie Aune
Dottern Cassandra Ivekrans. Bild: Emilie Aune

Men mardrömmen hade bara börjat. Cassandra blev intagen på ett HVB-hem i södra Sverige, men istället för att bli hjälpt förvärrades allting. Här träffade hon nya personer som missbrukade, och bakom personalens ryggar kunde hon fortsätta. Helena-Magdalena anade hela tiden onåd och efter några månader bröt hon med hemmet.
– Jag märkte direkt att de inte mötte Cassandras behov, så jag ordnade så att hon fick kontraktsvård inom LVU hemma istället. Det innebar att vi själva kontrollerade henne och det var såklart väldigt krävande. Men jag vägrade ge mig. 
Familjen gjorde allt för att Cassandra skulle komma från drogerna. De började på ett nytt kapitel och lämnade Vetlanda bakom sig, och flyttade till Helena-Magdalenas hemtrakter i Göteborg. Cassandra kom in på ett dansgymnasium och det såg ljust ut. Men en pojkvän från Vetlanda som hon fortfarande umgicks med var djupt inne i sitt beroende, och snart var Cassandra där igen…

Ännu fler vändor in och ut på behandlingshem följde, och två dagar efter Cassandras 17-årsdag kom mardrömsbeskedet: hennes pojkvän hade dött i en överdos. 
– Det var som att världen stannade. Jag bara skrek rakt ut, berättar Cassandra. 
– Sedan började helvetet, säger Helena-Magdalena.
Begravning, avgiftningskliniker, behandlingshem, rymningar, mordhot…
Livet efter pojkvännens död var svart och en kringflackande tillvaro följde. Ibland gick det dagar utan att Helena-Magdalena visste var Cassandra befann sig. Hon visste det knappt själv.
– Den sista perioden bodde jag i en bil med en kille och vi stal grejer som vi sålde för att få pengar. Jag injicerade heroin dagligen, det var det enda som min tillvaro gick ut på, berättar Cassandra.

Hon skulle precis fylla 22 år och det kunde ha slutat där. Men i ett sista försök vände hon sig till Helena-Magdalena, som länge hade försökt få henne att söka till subutex-programmet, som gav läkemedelsbehandling av opiatmissbruk. 
– Till slut orkade jag inte leva detta livet mer. Jag såg ingen utväg, jag var tvungen att göra en drastisk förändring. Det var antingen det eller döden.
Helena-Magdalena körde Cassandra till avgiftningskliniken på Östra sjukhuset, för sjätte och sista gången. Därefter fick hon plats på subutex-programmet, och det blev hennes räddning. Heroinet ersattes med läkemedel, och i kombination med terapi har det hjälpt henne att bli fri från missbruket. 

I dag har Cassandra varit drogfri i fem år, och lever som vilken 27-årig svensk tjej som helst. Hon arbetar på ett boende inom LSS och har egen lägenhet i Alingsås. Dessutom har hon blivit mamma till en tvåårig dotter. 
– Hon föddes den 30 maj, samma dag och samma tid som jag fick dödsbeskedet om min pojkvän, men åtta år senare. Jag ser det som ett tecken att han vakar över mig. Men utan mamma hade jag aldrig klarat det, det är tack vare att hon kämpade i alla år som jag sitter här idag, säger Cassandra. 
Helena-Magdalena tillägger: 
– Det är klart att jag gjorde, du är ju min dotter. För sin dotter slutar man aldrig kämpa. I mötet med döden valde vi livet.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.