Tomas Sjödin
Tomas Sjödin Bild: Jonas Lindstedt

Maktlöshetens makt

Prästen Tomas Sjödin ligger sömnlös i vargtimman och funderar. ”Vad har då människor i Ukraina för nytta av att jag ligger under takfönstret här och tänker på dem? Ingen alls, skulle många säga. Jag håller inte med om det. Jag tror att känslan av maktlöshet har en makt i sig; makten att förena” skriver han i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

De senaste två veckorna har jag legat vaken om nätterna och, precis som så många andra, inte kunna släppa tanken på alla de som just nu är på flykt i Ukraina och kanske ännu mer på de som hade velat ge sig av men inte kan det på grund av sjukdom, ålder och andra skäl. Deras källare har förvandlats till deras fängelser.

Jag befinner mig i skrivande stund i en spansk by dit jag, några dagar innan invasionen av Ukraina, drog mig undan för att skriva. Jag som vanligtvis sover som en stock om nätterna, har inte gjort det nu. Jag har vaknat och haft ont på det icke-lokaliserade stället i kroppen som kallas för själen, en värk som inga värktabletter rår på. Jag har till och med hört flyglarm i mörkret där ute, larm som jag i morgonljuset har förstått varit hjärnspöken.

ANNONS

Jag har också tänkt att det finns något vi delar i detta, trots att våra omständigheter skiljer sig så markant ifrån varandras: Känslan av maktlöshet. I vargtimmen har jag gjort det jag aldrig annars gör, lyssnat på nyhetsuppdateringar i radion för att höra vad som händer i det land jag aldrig besökt. Lagt mig igen och försökt somna om, bara för att känna den komma krypande under skinnet igen, den där känslan av att ingenting kunna göra annat än att just känna. Och jag vet att vi är många som delar denna känsla av maktlöshet och jag tror att vi ska ta den på allvar, se den som en kraft. Det är inte bortkastad tid att tillåta sig att känna. För det löper ett osynligt band mellan Mariupol och Göteborg. Det som drabbar dem drabbar också oss. Vi är inte olika folk, gränser är en konstruktion. Vi är människor och människor hör ihop. När en del av kroppen lider, lider de andra med den. När larmet går hos dem, ljuder det också i oss.

Jo, det är klart att vi göra något! Vi kan till och med göra mycket. Många gör det nu och mer är på gång i form av att upprätta tillfälliga boenden för dem som letar sig hit. Många skickar pengar och några organiserar transporter med förnödenheter och medicin. Hjälteinsatser. Men det tar inte bort känslan av maktlöshet. För det räcker att det finns en människa som aldrig kommer av nås av hjälpen för att vi ska fortsätta ha ont.

ANNONS

Vad har då människor i Ukraina för nytta av att jag ligger under takfönstret här och tänker på dem? Ingen alls, skulle många säga. Jag håller inte med om det. Jag tror att känslan av maktlöshet har en makt i sig; makten att förena. Förutom alla insatser som just nu letar sig fram hoppas jag att detta viskande budskap också når fram: Vi är många som inte vet vad vi skall ta oss till, men vi tänker på er! Och så finns det en sak till vi kan göra, det som så många av de drabbade i Ukraina säger i slutet av intervjuer: ”Det enda vi kan göra nu är att be”. Och be kan man göra på tusen sätt, man behöver inte vara troende för att göra det. Och genom detta - att tänka på och be för - tror jag att vi knyter osynliga, men urstarka band, med ett folk som inte är ”de” utan ”vi”.

Tomas Sjödin
TEXT
Tomas Sjödin
comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS