Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Britta Hermansson, präst och krönikör. Bild: Anders Ylander
Britta Hermansson, präst och krönikör. Bild: Anders Ylander

Britta Hermansson: Många saker oroar, men någon håller om ditt hjärta

Inför det nya kyrkoåret som inleds på söndag vill prästen Britta Hermansson skänka tröst och mod i den svåra tid vi just nu upplever. ”En dag kramar någon din hand. Därför firar vi ett nytt kyrkoår, trots allt och mitt i allt”, skriver hon i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

”Ett dygn efter uppvaknandet kommer kirurgen in på mitt rum för att höra hur jag mår.

– Jag tänkte att du kanske ville hålla i den hand som hållit om ditt hjärta, säger han. Liksom i förbigående. Och jag tar hans hand i min: det är magiskt”.

Så börjar journalisten Jan Lindvall sin bok: "Män emellan. Berättelser om vänskap". En bok som innehåller tolv intervjuer med män om manlig vänskap. Ja, jag har faktiskt både läst den och samtalat med författaren om ämnet. Den kan verkligen rekommenderas.

Jag kan inte släppa den fantastiska inledningen. Handen som sträcks fram till honom när han ligger där nyopererad och fått livet tillbaka med en ny livskvalité.

Vilken hisnande upplevelse. Jag förstår att han beskriver ögonblicket som magiskt, för att använda hans eget ord för en upplevelse som långt ifrån alla får vara med om. Vilket också är något att vara tacksam över, förstås. Men tänk ändå. Den handen vill man väl aldrig släppa. Den som hållit om mitt hjärta.

Nuförtiden håller vi inte i många händer, hälsar inte på bekanta och absolut inte på främlingar. En handskakning känns snart främmande. Men detta skulle jag ändå önska, om jag hamnade i den situationen. Även i denna tid.

Men visst har vi alla bildligt talat erfarenheten av att någon hållit om vårt hjärta? Kanske till och med krossat det. Men att känna ett handslag från den som rent fysiskt hållit i mitt trasiga hjärta och gjort det helt, det slår nog det mesta. Utom hjärtats egna slag, förstås. Men det inser vi. Vi som får lägga våra liv och bultande hjärtan i någon annans händer, när det blir nödvändigt.

Vi står inför ett nytt kyrkoår, det är första advent i en ovanligt mörk tid på så många sätt. Vi letar efter hopp och framtidstro och skulle sannerligen behöva få hälsa på någon som hållit om vårt hjärta. Få påminnas om att livet fortsätter, ljusen brinner, Hosiannaropet och sångstrofen ”Välsignad vare han som kommer i Herrens namn” ljuder om än via skärmar och tv-sändningar med få medverkande i rummet eller en äldre inspelning. Den första söndagen i advent börjar alltid ett nytt kyrkoår. Även nu.

Jag såg ett underbart klipp via sociala media på en präst som höjde sin hand och utbad välsignelsen över en liten flicka. Hon sträckte upp sin hand och gjorde en ”high five” mot hans handflata. Händerna möttes ett ögonblick. Han skrattade gott. Jag med.

Det är mycket vi inte förstår, många saker som oroar, men någon håller om ditt hjärta. Jag tänkte bara att du ville veta det. Livet pågår och ljuset lyser in i decembermörkret. Du kan också göra en high five mot himlen rätt igenom mörkret. Det kan bli magiskt. Även i denna svåra tid. Och möter du inte rent fysiskt en handflata så har du åtminstone försökt. Och liksom betvingat mörkret. En dag kramar någon din hand. En som håller just ditt hjärta i sin hand. Därför firar vi ett nytt kyrkoår, trots allt och mitt i allt.