Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Månadens fyr: Phare des Roches-Douvres

Februari månads fyr i GP heter Phare des Roches-Douvre. Den är ett rejält stentorn. Det kan behövas - läget är synnerligen blåsigt.

This royal throne of kings, this scepter’d isle,
This earth of majesty, this seat of Mars,
This other Eden, demi-paradise,
This fortress built by Nature for herself
Against infection and the hand of war,
This happy breed of men, this little world,
This precious stone set in the silver sea,
Which serves it in the office of a wall,
Or as a moat defensive to a house,
Against the envy of less happier lands

Raderna ovan är från Shakespeares Richard II. De yttras av John of Gaunt, hertig av Lancaster och farbror till kungen, och handlar alltså om Storbritannien. Raderna är mycket svåra att relatera till. Storbritannien är visserligen på många vis en vacker ögrupp, men också på många vis ett fuktigt och rått elände. Inte ens Shakespeare med sin närmast oöverträffade språkliga elegans kan nog få särskilt många att tänka på Storbritannien som ett ”andra Eden” eller ett ”halvparadis.” Och att britterna skulle vara ett speciellt ”glatt människosläkte” (under medeltiden dessutom, eftersom pjäsen utspelar sig på 1300-talet) kan vara bland det konstigaste jag läst i hela mitt liv. Men en av liknelserna i raderna ovan är lättare att ta till sig, nämligen bilden av Storbritannien som en fästning med havet som mur eller vallgrav. På 1300-talet, under vilket stora delar av Englands hundraåriga krig med Frankrike utspelade sig, kan man förstå att det kändes fint att ha engelska kanalen mellan sitt eget och fiendens hemland.


Engelska kanalen är inte speciellt bred men desto svårare att navigera. Tjocka dimmor är bevisligen ett stort problem. En dimmig dag i december 2002 kolliderade ett fartyg vid namn MV Tricolor med det bahamanska containerfartyget Kariba. Ingen dog men Tricolor sjönk med en last av lyxbilar värda sammanlagt trettio miljoner pund. Kariba klarade sig tillräckligt bra för att fortsätta vidare, men natten därpå kom ett tredje fartyg, holländska Nicola, som trots upprepade radiovarningar, tre patrullbåtar och en lysboj lyckades styra rakt in i vraket efter Tricolor. Nicola blev så pass skadad att hon måste bogseras bort från platsen. Efter denna incident, för att förebygga fler olyckor, placerade man ut ytterligare sex lysbojar och två patrullbåtar runt Tricolor-vraket. Dessa åtgärder fungerade fint i ungefär två veckor, fram till det att turkiska Vicky anlände för att fullfölja trippelkollisionen. Inga människor skadades i någon av krockarna, åtminstone inte så att det var livshotande, men MV Tricolor är numera känt som fartyget som var inblandat i tre skeppsbrott på drygt två veckor. Och trots att fartyget tekniskt sett var japanskt känns det angeläget att poängtera att Tricolor, vid det tillfälle då kollisionerna ägde rum, bar norsk flagg och drevs av ett norskt företag.


Men norska vrak är inte den enda faran som lurar i engelska kanalen. Det finns också ett antal naturliga, stora, verkligt farliga rev; rev av den oerhört förrädiska typen som vid högvatten ligger precis under ytan, redo att urskillningslöst sänka de skepp som råkar komma för nära. Roches-Douvres är ett sådant rev. Mot bakgrund av dess förrädiskhet har det sedan 1868 alltid funnits en aktiv fyr på platsen. GP:s Månadens fyr för februari, Phare des Roches-Douvres, ett stiligt, sextiofem meter högt stentorn, är den nuvarande fyren. Den har varit aktiv sedan 1954.
Roches-Douvres ligger en bit utanför Bretagnes norra kust, i närheten av kanalöarna Jersey och Guernsey. Den franske 1800-talsförfattaren Victor Hugo, som under en tid levde i exil på både Jersey och Guernsey, beskrev en gång kanalöarna som ”fragment av Frankrike som landade i havet och samlades upp av England.” Detta är en mycket träffande beskrivning av öarna eftersom de utmärker sig just genom den unika blandning av franskt och engelskt som präglar dem. Guernsey är ett bra exempel. En turist som besöker Guernsey befinner sig tekniskt sett i Storbritannien – men kan ändå få något gott att äta. Guernsey är en brittisk ö med milt klimat, och det är en brittisk ö som på ett avgjort franskt sätt lät sig ockuperas under andra världskriget. Det är en ö som verkar vara full av motsägelser och osannolikheter.


Högoddsarna fortsätter vad gäller Victor Hugo. När han bodde på Guernsey 1855–1870 var han i 50- och 60-årsåldern; förmodligen bar han redan sitt rika vita skägg. Få franska 1800-talsintellektuella i övre medelåldern delade nog (gissar jag) Hugos stora behov av att klä av sig inför andra. Högst upp i sitt hus, Hauteville House, på Guernsey, hade han ett rum där alla väggar var täckta av stora fönster. I de nutida turistguiderna kallas det för the Crystal Room. På soliga dagar, när värmen i huset blev för mycket att uthärda, ska Hugo haft för vana att gå upp till sitt kristallrum, ta av sig alla sina kläder och hälla en stor kanna vatten över sig, för att därefter återuppta sitt flitiga skrivande, stående, naken, blöt och omringad av stora glasfönster. Turister ska ha hopats kring huset i hopp om att få se en liten skymt av den berömde författaren i adamsdräkt.
Den här texten har handlat mycket om motsägelser och här kommer en sista, avslutande sådan: Victor Hugo var en fransman som hade bra saker att säga om något engelskt. I förordet till romanen Les Travailleurs de la Mer, som utspelar sig på Guernsey, skriver han (enligt min egen översättning av en engelsk översättning), ”Den här boken tillägnar jag gästvänlighetens klippa, detta hörn av gammalt normandiskt land som är hem åt havets ädla lilla folk, ön Guernsey, sträng och ändå mild…”


Klas Hemlin 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.