Mäster Sören, 65, lockas inte av att pensionera sig

Redan innan Sören Börjesson börjat skolan längtade han intensivt till Ullevis läktare för att få se Örgryte spela fotboll. Laget där pappa Helge var högerback och farbror Rune målspottare av rang.

– Mamma och jag gick på alla hemmamatcher. När spelet väl kommit igång satt jag blickstilla på min plats och ville absolut inte bli störd.

Medan andra femåringar flackade med blicken för att lokalisera godisförsäljarna och deras utbud, satt Börjessons grabb som förhäxad av skådespelet. En medhavd macka i halvtidspausen, sedan åter full koncentration

– Jag är fortfarande likadan. Diskutera medan matchen pågår? Helst inte.

God idrottsmässig jordmån

Hemma på gården i Hovås hade farfar Oscar och farmor Emma fullt upp med hästar, kor, höns och allt annat som hör ett ambitiöst lantbruk till. Parets sex barn – Arvid, Åke, Sven, Helge, Rune och Ingeborg – stöttade så mycket de kunde och hann. Men bröderna Börjesson hade också ett brinnande idrottsintresse, och allt som oftast kom Hovås IF till match med en Börjessonbroder på fem av lagets elva positioner. Om det gällde bandy eller fotboll spelade mindre roll; Oscars och Emmas pojkar var alltid redo.

– Jordmånen för att utvecklas idrottsmässigt var optimal, konstaterar Sören, och förutom bandy och fotboll höll jag på med tennis och bordtennis. Många av de tidiga Hovåskompisarna umgås jag förresten fortfarande med, och man märker att idrotten utgör en stark plattform för vänskap genom livet.

16 år gammal blev Sören ordinarie i Hovås A-lag, och redan ett år senare ansågs han mogen en plats i Örgrytes allsvenska elva som den våren kom till spel med flera tonåringar.

– Peter Dahlqvist som var jämngammal med mig kände jag från juniorlandslaget, och på topp hade vi Pär-Olof Olsson som just fyllt 19.

Nobbad sex gånger

Så långt lekte fotbollslivet, men gymnasiestudierna på Schillerska fick kanske inte riktigt den uppmärksamhet som de borde.

– Mina betyg räckte helt enkelt inte till för att komma in på idrottslärarutbildningen. Jag tror jag försökte sex gånger utan att bli antagen.

Parallellt med fotbollskarriären inleddes nu en målmedveten satsning för att läsa upp betyg och komplettera med de tränarkurser som 1985 äntligen öppnade dörren till en plats på GIH i Stockholm. (Gymnastik- och Idrottshögskolan.)

Hösten 1985 pendlade Örgrytes lagkapten hem till de allsvenska matcherna. Plötsligt föll allt på plats, och i månadsskiftet oktober/november ställdes Öis i SM-slutspelets final mot rivalen IFK Göteborg – vid den tiden ett aktat namn i fotbollseuropa. Örgrytes seger i dubbelmötet är klassisk fotbollshistoria, varken mer eller mindre. Öis hade inte vunnit högsta serien sedan 1928 när kapten Börjesson söndagen den 3 november 1985 höjde pokalen mot skyn.

– Det var förstås en extremt stor höjdpunkt.

Vill gärna fortsätta

Drygt tio år senare återvände Sören till klubben för att inleda den tränargärning som varken han själv eller någon annan just nu ser något slut på.

– Jag tycker ju fortfarande att det här jobbet är otroligt givande och fascinerande. Jag vill gärna fortsätta.

Han startar den nya säsongen som utvecklingschef med uppdraget att knyta ihop föreningen spelmässigt, men fick så sent som i höstas rycka in som A-lagsansvarig sedan ordinarie tränaren tvingats bort.

Har du aldrig varit intresserad av att inleda en säsong som A-lagets huvudtränare?

– Jo, det har jag nog velat, men klubben har aldrig ställt frågan och jag känner inte någon besvikelse över att det blivit så. Jag vill förstås jobba på heltid med fotboll, men är ju fostrad till att vara en lagspelare och det är klubben som styr mina arbetsuppgifter.

Till sist: smeknamnet Mäster – var kommer det ifrån?

– Jag vet faktiskt inte. Det är ju ett fint epitet, men jag kan inte historien. Det hade varit roligt att få veta, slutar Mäster Börjesson, 65, som av allt att döma blir vid sin läst ett knippe säsonger till.

Lars Hjertberg

namn@gp.se