Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Bara 31 år gammal valde Sören Börjesson att avsluta den aktiva elitkarriären. ”Då hade vi fått barn, och jag ville inte vara en pappa som gick till jobbet innan barnen vaknat, och kom hem efter att de somnat. Det var jätteviktigt för mig”, säger han – nu fyller Öis-ikonen 65 år.   Bild: Lars Hjertberg
Bara 31 år gammal valde Sören Börjesson att avsluta den aktiva elitkarriären. ”Då hade vi fått barn, och jag ville inte vara en pappa som gick till jobbet innan barnen vaknat, och kom hem efter att de somnat. Det var jätteviktigt för mig”, säger han – nu fyller Öis-ikonen 65 år. Bild: Lars Hjertberg

Mäster Sören, 65, lockas inte av att pensionera sig

Sören Börjesson vet inte riktigt hur och när smeknamnet Mäster dök upp.
– Kanske var det efter SM-guldet 1985, funderar han.
När han nu firar 65 år kan han se tillbaka på ett långt fotbollsliv i Örgrytes tjänst. Först som spelare, sedan som tränare. Men sluta? Inte!

Redan innan Sören Börjesson börjat skolan längtade han intensivt till Ullevis läktare för att få se Örgryte spela fotboll. Laget där pappa Helge var högerback och farbror Rune målspottare av rang.

– Mamma och jag gick på alla hemmamatcher. När spelet väl kommit igång satt jag blickstilla på min plats och ville absolut inte bli störd.

Medan andra femåringar flackade med blicken för att lokalisera godisförsäljarna och deras utbud, satt Börjessons grabb som förhäxad av skådespelet. En medhavd macka i halvtidspausen, sedan åter full koncentration

– Jag är fortfarande likadan. Diskutera medan matchen pågår? Helst inte.

God idrottsmässig jordmån

Hemma på gården i Hovås hade farfar Oscar och farmor Emma fullt upp med hästar, kor, höns och allt annat som hör ett ambitiöst lantbruk till. Parets sex barn – Arvid, Åke, Sven, Helge, Rune och Ingeborg – stöttade så mycket de kunde och hann. Men bröderna Börjesson hade också ett brinnande idrottsintresse, och allt som oftast kom Hovås IF till match med en Börjessonbroder på fem av lagets elva positioner. Om det gällde bandy eller fotboll spelade mindre roll; Oscars och Emmas pojkar var alltid redo.

– Jordmånen för att utvecklas idrottsmässigt var optimal, konstaterar Sören, och förutom bandy och fotboll höll jag på med tennis och bordtennis. Många av de tidiga Hovåskompisarna umgås jag förresten fortfarande med, och man märker att idrotten utgör en stark plattform för vänskap genom livet.

Bild: Lars Hjertberg
Bild: Lars Hjertberg

16 år gammal blev Sören ordinarie i Hovås A-lag, och redan ett år senare ansågs han mogen en plats i Örgrytes allsvenska elva som den våren kom till spel med flera tonåringar.

– Peter Dahlqvist som var jämngammal med mig kände jag från juniorlandslaget, och på topp hade vi Pär-Olof Olsson som just fyllt 19.

Nobbad sex gånger

Så långt lekte fotbollslivet, men gymnasiestudierna på Schillerska fick kanske inte riktigt den uppmärksamhet som de borde.

– Mina betyg räckte helt enkelt inte till för att komma in på idrottslärarutbildningen. Jag tror jag försökte sex gånger utan att bli antagen.

Parallellt med fotbollskarriären inleddes nu en målmedveten satsning för att läsa upp betyg och komplettera med de tränarkurser som 1985 äntligen öppnade dörren till en plats på GIH i Stockholm. (Gymnastik- och Idrottshögskolan.)

Sören Börjesson tar emot von Rosens pokal av Lennart Johansson, dåvarande ordförande i Svenska Fotbollförbundet, efter att Örgryte vunnit SM-guldet 1985 via finalseger i dubbelmötet mot IFK Göteborg. Bild: Bildbyrån
Sören Börjesson tar emot von Rosens pokal av Lennart Johansson, dåvarande ordförande i Svenska Fotbollförbundet, efter att Örgryte vunnit SM-guldet 1985 via finalseger i dubbelmötet mot IFK Göteborg. Bild: Bildbyrån

Hösten 1985 pendlade Örgrytes lagkapten hem till de allsvenska matcherna. Plötsligt föll allt på plats, och i månadsskiftet oktober/november ställdes Öis i SM-slutspelets final mot rivalen IFK Göteborg – vid den tiden ett aktat namn i fotbollseuropa. Örgrytes seger i dubbelmötet är klassisk fotbollshistoria, varken mer eller mindre. Öis hade inte vunnit högsta serien sedan 1928 när kapten Börjesson söndagen den 3 november 1985 höjde pokalen mot skyn.

– Det var förstås en extremt stor höjdpunkt.

Vill gärna fortsätta

Drygt tio år senare återvände Sören till klubben för att inleda den tränargärning som varken han själv eller någon annan just nu ser något slut på.

– Jag tycker ju fortfarande att det här jobbet är otroligt givande och fascinerande. Jag vill gärna fortsätta.

Han startar den nya säsongen som utvecklingschef med uppdraget att knyta ihop föreningen spelmässigt, men fick så sent som i höstas rycka in som A-lagsansvarig sedan ordinarie tränaren tvingats bort.

Har du aldrig varit intresserad av att inleda en säsong som A-lagets huvudtränare?

– Jo, det har jag nog velat, men klubben har aldrig ställt frågan och jag känner inte någon besvikelse över att det blivit så. Jag vill förstås jobba på heltid med fotboll, men är ju fostrad till att vara en lagspelare och det är klubben som styr mina arbetsuppgifter.

Till sist: smeknamnet Mäster – var kommer det ifrån?

– Jag vet faktiskt inte. Det är ju ett fint epitet, men jag kan inte historien. Det hade varit roligt att få veta, slutar Mäster Börjesson, 65, som av allt att döma blir vid sin läst ett knippe säsonger till.

Sören Börjesson

Ålder: Fyller 65 år den 14 mars.

Yrke: Utvecklingschef i Örgryte IS och tränaransvarig för klubbens elever/spelare på fotbollsgymnasiet.

Bor: Hus i gränslandet mellan Hovås och Billdal.

Familj: Hustru Britta, dottern Moa med Jakob, dottern Elin med Erik. Barnbarnet William, och ytterligare ett barnbarn på väg.

Fritidsintressen: Idrott. Fotboll förstås, men gärna även vinteridrott. Egen träning. Fotografering och filmande. Resor och utflykter.

Favoritmusik: Genesis, Phil Collins, Queen, Bruce Springsteen, Björn Afzelius och Ted Gärdestad.

Senast lästa bok: ”Fotbollsplanen” av Conny Winge.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.