Anders Nyquist möter i trapphuset till Tornhuset, bostadsrättsföreningen mitt i Gårda och vi promenerar över gården med ombonande rabatter, sittplatser och grönytor.
– Det här är världens bästa boende för oss äldre, säger han medan vi passerar restaurangen.
– Vill man ha sällskap går man bara hit, här finns alltid någon trevlig person från huset, säger Anders medan vi tar hissen upp till en av gemensamhetslokalerna och han betonar att fler hus borde planerades utifrån vårt sociala behov.
– Bostäder som byggs i dag är likt lagerlokaler för människor. Man går in genom porten, tar hissen upp, stänger dörren med sjutillhållarlås och känner inte sina grannar. Det är hemskt, säger han.
Född och uppvuxen i Sundsvall, grundade han och hustrun ekobyn Rumpan för drygt 50 år sedan. De köpte en bit mark och folk flyttade dit från olika håll och bysammanhållningen kom ur den gemensamma idén, snarare än släktband och vänskaper.
– Vi ordnade det vi behövde. Eget sågverk, eget va-system, odlingar och djurhållning. Så småningom byggde vi också en liten hamn, kulturhus och bibliotek.
Byggandet av byn gav honom praktisk erfarenhet som kommit att präglat hans yrke, och han är trogen sina ideal.
– Men måste leva som man lär för att vara trovärdig, och genom min yrkesbana har jag enbart tagit mig an miljöprojekt och allt jag ritar bygger på ett socialt engagemang. För att finna det ideala sociala förhållandena, oavsett om det handlar om en enskild bostad, kommersiella lokaler eller en stad.
När barnen var utflugna var han och hustrun runt femtio, han chef för ett konsultbolag med 90 anställda, hon ekonom. De funderade över sina liv, att det kanske var dags att omvärdera, och beslutade sig för att starta eget med målet att arbeta mindre.
– Vi är ju inte satta här på jorden för att jobba hela tiden, utan för att ha roligt och vara med dem vi tycker om, säger han med ett mjukt leende.
De formulerade en tidkostnadskalkyl och på så vis får fram hur mycket de behövde jobba för att få det att gå runt.
– Vi insåg att de stora utgifterna var bostaden, maten och bilen. Så vi byggde ett kontor nära bostaden i en slänt där tre väggar isolerades av jord och med potatisodling på taket. Vi slapp bilresorna och till hälften självförsörjande genom egenodling.
Förändringen fungerade och de lyckades omvandla livet.
– Vi såg att det gick. Vi har inte blivit rika, men vi levde så i 25 år och det var toppen, ler Anders som baserar sitt arbete på praktiska erfarenheten.
Han återgår till ekobyn Rumpan, där byborna valt att flytta dit och ett liv efter eget huvud.
– Alla byggde sina hus själva, det är fantastiskt att se vad folk är kapabla till, det handlar bara om att ta makten över sina liv och ekonomi.
Under samtalet slås jag av hur han verkar ha lösningar och svar på de flesta samhällsproblem. Ensamhet, integration, utanförskap, arbetslöshet och bostadsbrist. Som går att sammanfatta i ett genomtänkt byggande som han formulerat ut under ett långt yrkesliv. Som hur man löser bristen på bostäder för studenter och flyktingar.
– Jag har gjort ritningar på en enkel konstruktion som studenter kan bygga på ett sommarlov. Eller det här med flyktingarna, i stället för att de får vänta passivt i tre år skulle de kunna utbildas till snickare medan de bygger sina egna bostäder, säger han entusiastiskt.
– Allt är möjligt, men kreativiteten har hämmats och man glömmer vilka resurser som finns.
Hans frustration över att det går trögt känns i luften.
– Det är obegripligt att man inte nyttjar den kraft och de händer som bara väntar på att få något att ta tag i, utbrister han med en suck.
Så skiner han upp och plockar fram ett prydligt kompendium, späckat med ritningar, analyser och uträkningar. Ett prospekt för ruralisering i stor skala.
– Urbanisering strävar åt tätare och högre bebyggelse, detta är motsatsen.
Han tänker sig små städer med maximalt 40 000 invånare, nära odlingsjorden, ett mellanting mellan stad och land och ett miljöanpassat samhälle med närproducerad mat inom cykelavstånd.
– Tillsammans med dagens teknik är ruralisering framtiden.
Och många idéer har realiserats. Som i Umeå där hans kollektiva loftgångshyreshus med inglasat grönområde i mitten för odling och samvaro, lockat människor i olika åldrar. Eller det ekologiskt kretsloppsanpassade centrumhuset, där spillvärmen från McDonalds värmer upp andra lokaler. Han vill testa, vända och vrida, och har rest världen runt med sina ambitioner i bagaget.
– Jag har nog varit mer verksam utomlands än här, där intresset är större.
Han har till och med haft projekt med Bhutans drottning, har ideellt bistått ett bygge av ett nunnekloster i Himalayas berg. Historierna är många och fascinerande. Och trots att han är långt över pensionsålder tycks han inte tröttna, driven av sin ambition att sprida och göra verklighet av sina visioner. Det glimmar till i den ljusblå blicken.
– Jag ser ljust på framtiden, tror på utvecklingen och mitt motto är minimera, återanvänd och tänk om.
Anders Nyqvist
Ålder: 79 år.
Bor: i Göteborg vintertid och utanför Sundsvall sommartid.
Familj: änkeman och två döttrar med familjer.
Gör: aktiv pensionär.
Intressen: natur, kultur, teckning, slöjd.
God arkitektur med tre ord: hållbart, kretsloppsanpassat, vackert.
Hur kan byggande bidra till samhällsutveckling: när byggandet är baseras på en social, ekologisk, teknisk och ekonomisk vision med utgångspunkt från platsens förutsättningar.
