När Carina Perssons son Martin tog sitt liv blev kontakten med andra drabbade betydelsefull. Carina har även valt att engagera sig inom organisationen SPES styrelse. Hon är vice ordförande i riksförbundet och sekreterare i SPES Västra krets.
När Carina Perssons son Martin tog sitt liv blev kontakten med andra drabbade betydelsefull. Carina har även valt att engagera sig inom organisationen SPES styrelse. Hon är vice ordförande i riksförbundet och sekreterare i SPES Västra krets. Bild: LISA THANNER

"Lyssna på andras berättelser och få kontakt var livsavgörande"

När Carina Perssons son Martin tog sitt liv fick Carina tips om organisationen SPES som vid suicid ger stöd till efterlevande. Den kontakten blev livsavgörande.
– Vid den första samtalsträffen kände jag direkt en förståelse, säger Carina.

ANNONS

I mars skulle Martin ha fyllt 31 år men Carina Perssons son tog sitt liv 2016. På hans födelsedag ställde Carina ändå till med kladdkakekalas.

– Förra året arrangerade jag en promenad, berättar hon. Alla som ville fick gå med och vi fikade vid graven. I år blev det riktigt kalas.

Carina gör en kort paus. Hon ler svagt och lägger därefter till:

– Jag lånade en lokal och två av Martins kompisar som är trubadurer kom och spelade. En annan kompis bakade kladdkaka. Kladdkaka var Martins grej. Vi satt och lyssnade på musik och pratade.

Fick ett sms

Dagen då Martin dog fick Carina ett sms från Martins ena bror; ”har du hört något från Martin?”

ANNONS

– En kompis ville få tag i Martin. Bilen var hemma men Martin öppnade inte. Jag sa till Martins bror ”säg åt kompisen att gå in bakvägen” – kanske Martin blivit sjuk. Det var kompisen som hittade honom.

Carina tystnar ett ögonblick men fortsätter snart:

Ringde en vän och bara skrek

– Efter att jag fått veta vad som hänt ringde jag en vän. Hon fattade inte vad jag sa, hon trodde att jag blivit kidnappad eller fått en hjärtinfarkt – jag bara skrek. Jag kommer inte ihåg riktigt att jag ringde henne men jag minns att jag packade en ryggsäck. Jag förstod väl att jag inte skulle komma hem på ett tag. Jag bodde i Göteborg då, Martin i Kungshamn.

Tillsammans med en av sina andra söner tog sig Carina till det lilla kustsamhället där polis fanns på plats. Minnena från resten av dagen är suddiga.

– Jag har försökt komma ihåg vad som hände… det mesta har jag fått berättat för mig.

Någon krishjälp fick familjen inte – de blev endast uppmanade att åka till sjukhuset om de behövde det – vilket Carina idag tycker känns märkligt.

I stunden fick hon ingen professionell hjälp

– Jag vet egentligen inte vad jag hade velat ha för hjälp, säger hon dröjande. Kanske en kram och någon som satt sig ned för att prata lite med oss. Kanske kunde poliserna ha ringt en präst? Begravningsbyrån tog hand om oss några dagar senare men i stunden fick vi ingen professionell hjälp. Min ena sons flickvän tog med oss hem och såg till så att vi fick mat. Sedan ringde hon mig i några månader och frågade ”har du ätit idag, har du duschat?”.

ANNONS

Av vännen hon hört av sig till i chock fick Carina rådet att kontakta organisationen SPES som stöttar efterlevande vid suicid.

– Jag kände inte till SPES men redan dagen då det hände, då Martin dog, skickade min kompis ett sms ”ring denna stödlinje”. Mellansonen fick samma råd av en vän, ”kontakta SPES”.

Kontaktade SPES och fick hjälp och stöttning

Carina berättar att hon gick på en samtalsträff ganska omgående.

– Innan dess hade vi varit hos psykolog, jag och Martins två bröder. Men det passade inte mig. Vid den första samtalsträffen hos SPES kände jag däremot direkt en förståelse. Det spelade ingen roll att jag grät i två timmar. Kontakten med andra inom SPES har varit livsavgörande. Att lyssna på andras berättelser hjälper.

Carina visste inte att Martin, som hittades död en lördag, mådde dåligt. Carina hade pratat med honom på fredagen efter jobbet. Då var allt som vanligt.

– Jag vet inte varför det hände. Jag har tänkt fruktansvärt mycket på det. Jag vill gärna ha svar men jag kommer aldrig att få det.

Carina lutar sig tillbaka och lägger sedan till:

Måste våga prata om sådant här

– Vissa menar att sorgen går över – det gör den inte. Den blir annorlunda men den går inte över.

Hon säger att hon gärna pratar om Martin så ofta hon kan.

ANNONS

– Man måste våga prata om sådant här. Som anhörig vill man heller inte att personen man mist ska glömmas bort. Enda sättet att hålla Martin vid liv är att berätta om honom. Men jag förstår om vissa upplever det obehagligt om jag till exempel börjar gråta i affären.

Carina, som idag jobbar för SPES, förklarar att det även känns viktigt för henne att synliggöra organisationen.

– Vi är den enda föreningen i Sverige som ger stöd till efterlevande vid suicid. Det är inte ett bekvämt ämne att prata om men det är viktigt att visa att vi finns.

Utöver gemenskapen inom SPES har närheten till havet – Carina bor numera inte långt från Martins grav i Kungshamn – hjälpt henne att ta sig vidare.

– Jag tankar också energi hos mina barnbarn, Martins brorsbarn. Treåringen, som inte ens har träffat Martin, sa för en tid sedan ”farmor, ibland leker jag med Martin”. När jag frågade ”får mamma vara med?” svarade hon ”men farmor, mamma ser inte Martin, han finns ju inte”. Det är naturligt för henne att prata om Martin. Det känns fint.

Carina Persson

Ålder: 54 år.

Bor: Hovenäset.

Familj: Barn och barnbarn.

Gör: Jobbar på SPES.

Intressen: Skriva, resa.

SPES

SPES stödlinjen som nås på 020-181800 är öppen mellan 19-22 varje dag. På SPES hemsida spes.se finns mer information för den som behöver stöd och hjälp.

Hit kan du vända dig om du mår dåligt

Det finns flera organisationer och myndigheter i Sverige som arbetar med psykisk ohälsa och att förhindra självmord.

Om du under 18 kan du kontakta en vårdcentral, ungdomsmottagning, elevhälsan eller barn- och ungdomspsykiatrin (bup) där du bor.

Om du är vuxen kan du boka en tid på en vårdcentral, psykiatrisk mottagning eller hos din företagshälsovård. Du som är 20–25 kan också kontakta en ungdomsmottagning.

Vid akuta lägen eller vid tankar på självmord, ring alltid 112.

Här finns också hjälp:

Bris: Ring, mejla eller chatta, telefon: 116 111.

Jourhavande präst, telefon : 112

Jourhavande medmänniska, telefon: 08-702 16 80

Mind: chat.mind.se, mejlsvar@mind.se, telefon: 90 101.

Folkhälsomyndigheten har också en samlingssida med information och råd till den som mår psykiskt dåligt.

Källa: mind.se

ANNONS