Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ludvig Isacssons pappa Pierre var 46 år när han omkom vid Estoniakatastrofen. Den sista gången Ludvig träffade sin pappa var i samband med Ludvigs nioårsdag, drygt två veckor innan Estonia sjönk. ”Pappa var en av få som hittades, han ligger begravd i Stockholm", säger Ludvig. Bild: Anna Edlund

Ludvigs pappa var ett av Estonia-katastrofens dödsoffer

Musiken blev hans räddning i sorgen – en trygghet och en ventil. Ludvig Isacsson var bara nio år när Estonia för tjugofem år sedan förliste och hans pappa Pierre Isacsson, sångare och tidigare medlem i gruppen Family Four, omkom.

Han beskriver en märklig stämning i huset när han vaknade, tv:n stod på och nyheterna visades. Det var morgonen den 28 september 1994 och under natten hade passagerarfärjan M/S Estonia förlist.

– Jag förstod på mamma och mina syskon att något hade hänt, säger Ludvig Isacsson dröjande.

Nio år när pappa dog

Han var nio år och ombord på Estonia, som kryssningsvärd och trubadur, hade hans pappa Pierre Isacsson befunnit sig.

– Jag minns mycket väl, och det förvånar mig än i dag även om det säkert är en naturlig reaktion, att jag tänkte att pappa kanske inte hade åkt med, han kanske hade missat båten, fortsätter Ludvig. Jag vet att jag sa det till de andra också… ”hur vet vi att han verkligen var med?”.

28 september 1994 var estniska och svenska flaggan på halv stång utanför Estlines huvudkontor i Frihamnen i Stockholm. På natten hade passagerarfärjan M/S Estonias förlist ute på Östersjön efter att bogvisiret hade lossnat i det hårda vädret på den planerade färden från Tallinn till Stockholm. 852 personer omkom i färjekatastrofen. Bild: Anders Wiklund, Lehtikuva

Ludvig tystnar ett ögonblick innan han lägger till:

– Men när vi fick bekräftat att pappa omkommit… det var en utomvärldslig upplevelse.

Försökte hjälpa nödställda

I efterhand gick det i pressen att läsa vittnesmål från människor som räddats ur Östersjöns vågor. Flera hade sett Pierre, i vit smoking, dela ut flytvästar och hjälpa folk att ta sig i livbåtar.

– Det känns i dag på ett sätt vackert och värdefullt att få höra. Om man inte vill använda ord som hjältedåd så visar det pappa gjorde i alla fall prov på en otrolig medmänsklighet. Det blir ett sorts ljus i allt mörker.

Family Four under repetitionen inför Eurovisionsschlagerfinalen i Edinburgh 1972. Längst till vänster står Ludvigs pappa Pierre. Övriga medlemmar i musikgruppen från vänster: Agnetha Munther, Marie Bergman och Berndt Öst. Bild: TT

Ludvigs pappa Pierre var under sjuttiotalet en framgångsrik artist och låtskrivare. Med ett svagt leende berättar Ludvig, som i dag själv producerar musik, att det var hans pappa som lärde honom att spela gitarr.

– Vi spelade Varm korv boogie. Jag vet inte vem av oss som valde den låten, men så blev det. Fast jag kan den inte i dag, så det kanske inte gick så bra.

En förlorad barndom

Ludvig förklarar vidare att musiken alltid betytt mycket för honom. Åren som följde efter Estoniakatastrofen beskriver han som stökiga, en förlorad barndom där alla i familjen hanterade sorgen på olika sätt.

– Utan musiken hade det aldrig gått... den har hjälpt mig otroligt mycket. Den har fungerat som ventil och terapi, en trygghet och en tillflykt. I musikens värld har jag kunnat vara när den riktiga världen blivit för besvärlig. Samtidigt bär jag pappas röst med mig.

25 år efter Estonia-katastrofen släpper Ludvig Isacsson en singel där delar av videon är inspelad vid Estoniamonumentet på Djurgården i Stockholm. Bild: Anna Edlund

Med jämna mellanrum, när han känner att han behöver det, lyssnar Ludvig på sin pappas musik. När Pierre dog den där septembernatten för tjugofem år sedan hade han en comeback planerad och Ludvig berättar om en låda med osläppt material som finns kvar.

– Mitt starkaste minne av pappa är från den sista sommaren, supersommaren 1994. Vi var vid vårt sommarställe och han och jag lyssnade på hans nya låtar, på kassett.

Ny singel på gång

När vi ses har Ludvig själv ny musik på väg. Den 28 september släpps singeln Hope – inspelad på Studio Epidemin i Göteborg. Han konstaterar att det känns både läskigt och skönt, och att hans egen musik är lite mer inåtvänd och djupgående än pappas popmusik.

– Jag har jobbat med det här ett tag, jag är glad att det äntligen händer. Men det är jättejobbigt att släppa ny musik. Jag längtar… samtidigt som det känns som att gå på plankan fullständigt.

Blomsterkransar vid Estoniamonumentet på Djurgården i Stockholm i samband med en minnesstund 2014, på tjugoårsdagen av M/S Estonias förlisning. Bild: Claudio Bresciani

Delar av videon är inspelad vid Estoniamonumentet på Djurgården, en minnesplats tillägnad Estoniakatastrofens offer.

– Det är inte övertydligt, men det finns där. Estoniakatastrofen var en avgörande händelse i mitt liv som har format mig, låten går in lite på det – att man ibland kan känna en hopplöshet i att navigera livet så som det är. Det är ett ärr som aldrig kommer att läka, men jag har lärt mig att hantera det även om jag blir känslomässig när jag pratar om det på djupet.

Fortfarande många frågor

Efter en kort paus fortsätter Ludvig:

– Vem är man när man är nio år? Hur växer man upp utan en fadersfigur? Det är frågor som jag fortfarande bär på. Men det här är min enda verklighet och jag vet inte vem jag varit om allt vore annorlunda. Det jag spontant tänker på när jag funderar på hur det här har påverkat mig är att jag kan känna en rädsla att de nära mig ska råka ut för något. Mycket kan hända, livet är förgängligt. Men det blir också en påminnelse om att leva det här livet fullt ut, när man har hälsan – något jag tror att vi alla kan bli bättre på.

Ludvig Isacsson

Ålder: 34 år.

Familj: Nej.

Bor: Vasastan, Göteborg.

Gör: Bedrägeriexpert, egen företagare, producerar musik.

Intressen: Träna Kyokushin-karate, samt allmänt övertänkande.

Estonia-katastrofen

Estoniakatastrofen inträffade för 25 år sedan, den 28 september 1994. Passagerarfartyget M/S Estonia förliste på öppet hav under färd från Tallinn till Stockholm. 852 människor förolyckades, 501 av dessa var svenskar. Olyckan är historiens största fartygskatastrof i nordiska farvatten. Inget straffrättslig ansvar har utkrävts för katastrofen.

Källa: Wikipedia

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.