Hon trivdes egentligen bra, men kände samtidigt att hon ville göra något nytt.
– Jag hade jobbat som florist i tio år och tänkte ”ska jag göra det här hela mitt liv?”, förklarar Louise Kramsu.
– Jag hade också små barn då och kände att jag ville ha lite mer av ett åtta till fem-jobb. Som florist arbetar du jul, nyår, helger.
Rekordkort anställningsintervju
När hon så fick höra att receptionisten hos en av blomsterhandelns kunder skulle sluta slängde Louise ur sig ”kanske jag skulle kunna jobba i receptionen?”. Kunden var Gillis Edman Begravning och Familjejuridik.
– Jag kom i kontakt med Gillis själv och han trodde på mig. Vi brukar skratta åt det. Det var nog den kortaste anställningsintervjun någonsin.
– Det är nog lättare att våga byta bransch när du har någon som tror på dig. Gillis var väldigt noga med det, ”du klarar det här”.
Det var 2011 och Louise bara sa upp sig, som hon själv beskriver det.
– Det kändes helt rätt. Jag har inte ångrat mig en enda sekund, trots att jag aldrig jobbat i kontorsmiljö tidigare och fick fyra dagar innan jag satt själv i växeln. Det blev till och med bättre än jag trodde att det skulle bli. Efter ett år i receptionen kände jag ”jag kan det här nu”. Då frågade jag ”kan jag inte bli begravningsentreprenör”. Jag fick gå med och lära mig yrket. Men den allra bästa skolan var att sitta i receptionen – man ser och hör allt, förklarar hon.
Heltid i sju år
Sedan 2012 arbetar Louise heltid som begravningsentreprenör. Hon konstaterar att något av det bästa med jobbet är tacket hon får efter varje slutfört uppdrag.
– Jag får så mycket kärlek från främmande människor, säger Louise med ett leende.
– Att få vägleda och hjälpa människor i sorg är också fint. Vissa vet inte vad de vill – ”tack, det här blev så bra, vi visste inte att vi ville ha det så här”. Då är det jätteviktigt att vara människokännare och se alla behov. Man måste alltid vara vaken. Inget uppdrag är det andra likt. Jag har alltid gillat att skapa, och det här är också en form av skapande – att sy ihop en begravningsceremoni.
Louise tystnar återigen ett ögonblick men fortsätter snart:
– Jag tycker också jättemycket om mötet med människor, det visste jag inte innan. Alla har en historia. Jag är väldigt nyfiken av mig och det är fantastiskt att få höra människor berätta – även om man inte alltid får det. Jag skulle nog inte kunna ha ett jobb där jag inte fick träffa människor.
Blir ofta väldigt berörd
Hon förklarar vidare att hon ofta blir väldigt berörd, men hon sitter inte och gråter framför de människor hon ska hjälpa.
– Jag har lärt mig att det inte är min sorg. Många säger ”hur kan du jobba med detta?”. Men det är ju inte mig det är värst för. Jag försöker hela tiden tänka ”det är inte min sorg, men jag kan underlätta deras”.
– Fast jag får skärpa mig ibland.
Grämer sig inte över småsaker
I nästa andetag poängterar hon att arbetet som begravningsentreprenör gett henne otroligt mycket.
– Jag har vuxit som människa, konstaterar hon.
– Jag grämer mig inte över småsaker. Jag väntar inte heller om jag vill göra något – det kan vara för sent i morgon. Det har blivit lite av ett uppvaknande. Jag har blivit ödmjuk inför livet på ett helt annat sätt. Det gäller att leva här och nu, vi har bara en chans. Men jag går absolut inte runt och tänker på döden. Det är det sista jag gör.
Louise lutar sig tillbaka i begravningsbyråns soffa och säger sedan:
– Jag tror att många funderar på det här yrket, men jag gjorde aldrig det. Det bara kom till mig. Det är ett viktigt jobb och någon måste göra det. Jag är glad att jag får vara den personen.
Louise Kramsu
Ålder: 44 år.
Bor: Hisings-Kärra
Familj: Två barn.
Gör: Begravningsentreprenör på Gillis Edman Begravningsbyrå.
Intressen: Spela padeltennis, umgås med vänner.