Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Specialistundersköterskan Lotta Ekberg har vigt yrkeslivet åt att arbeta med palliativ vård. "Man behöver livet för att kunna dö, och älska livet för att kunna arbeta med döden", säger hon. Bild: Anna Berglund

Lottas vardag är att stötta människor i livets slutskede

Att arbeta med människor i livets slutskede är att stå stadigt och möta rädslor, smärta och sorg, men också stora stunder av glädje, skratt och tacksamhet.
– Det mest påtagliga är hur starkt hoppet är ända till slutet, säger Lotta Ekberg, som vigt sitt yrkesliv åt palliativ vård.

– Man behöver livet för att kunna dö, och älska livet för att kunna arbeta med döden, säger Lotta Ekberg där vi sitter på vårdhemmet Pressaregården i utkanten av Stenungsund.

– Jag visste tidigt att jag ville vara i vården.

Lotta är uppvuxen i Göteborg och på Brännö. Yrkesbanan, efter Göteborgs Vårdskola, inleddes på Sahlgrenska universitetssjukhuset fram tills hon födde sina två barn i tät följd.

Den reumatism som drabbat henne i 18-årsåldern blev bättre efter förlossningarna och hon njöt av småbarnsåren, fri från smärtan, tränade och kände sig fysisk stark.

Bild: Anna Berglund

Men 1995 kom nästa dråpslag, en misstänkt hjärntumör, och hon blev förlamad i halva kroppen.

– Efter tre veckor hittade det något i hjärnan och gav mig diagnosen MS.

Som 29-årig småbarnsmamma hade hon en kronisk sjukdom som skulle komma i skov, utan att kunna förutse omfattning eller utgång.

– Jag fick mycket patientvana och vet hur det är att ligga där med sina inre rädslor och funderingar, säger Lotta som levde med MS-diagnosen och blev sjukpensionär.

Kunde börja jobba igen

Men efter tio år konstaterade läkarna att hon troligen haft en stroke i stället. Med rätt diagnos och utbytt behandling blev hon starkare och kunde återigen börja jobba.

2009 förlorade Lotta sin adopterade lillasyster, bara 16 år, i sviterna av en hjärttransplantation hon genomgått som liten. En stor sorg som med tiden omvandlats till en saknad med fina minnen. Två år senare dog adoptivsysterns biologiska mamma i cancer.

– Vi stod varandra nära och det är nog mycket tack vare henne jag arbetar inom palliativ vård. Vi hade så fina samtal om döden, hur viktigt det är med avslut, att få sagt det man vill, knyta ihop livet och finna något vilsamt i det.

– Vår familj levde med döden närvarande hela tiden den här perioden, säger Lotta som stod mitt i alltihop, både praktiskt och känslomässigt.

– Vet inte hur jag orkade, men det var nog mycket tack vare kraften jag fick hos mina barn, min man och min andra syster. I det friska. Sedan har jag nog en grundstyrka där jag alltid väljer att gå uppåt i stället för neråt, funderar hon medan solen glider in mellan gardinerna och lyser upp en skärva gråvägg.

– Mina personliga erfarenheter av sorg och förlust har nog varit till hjälp för mitt yrke, säger Lotta, som kände allt starkare att hon ville hjälpa och möta människor i sköra tillstånd och utbildade sig till taktilterapeut.

Bild: Anna Berglund

En behandlingsmetod som utgår från beröring och hur oxytocin kan läka, dämpa smärta och oro. Efter utbildningen började hon arbeta på ett mottagningsteam i Göteborg, baserad på vård i hemmiljö.

– Det var där jag kom i kontakt med den palliativa vården.

Hennes blå ögon blänker till när hon berättar om elvaåriga Simone som hade en obotlig hjärntumör. Lotta följde henne den sista vägen genom sjukdomen, från vår till höst, ända till döden.

– Det jag inte hade lärt mig att hantera innan henne, fick jag göra denna period. Det var så påtagligt när man är i ett hem nära en hel familj. Vanligtvis är man inte med på begravningen, men jag hade kommit så nära och familjen ville ha mig med. Simone och de andra som Lotta följde lämnade starka avtryck.

– Jag klarade av mer än jag trodde och fick så mycket bekräftelse för mitt arbete av de anhöriga och de sjuka. Jag kände att jag gjorde skillnad, att jag kunde ge dem något.

Viktigt med kunskap

Efter flytten till Tjörn 2016 fortsatte hon inom palliativ hemvård och i dag arbetar hon på Pressaregården som omsorgshandledare och är engagerad i undersköterskornas utbildning inom den palliativa äldrevården.

– Det är viktigt med kunskap om vad som sker fysiskt när man är döende, hänvisad till vårdens kompetens och förmåga att läsa kroppsliga signaler i ett läge när man kanske inte kan uttrycka sig själv. Så att man får dö på ett värdigt sätt, säger Lotta med eftertryck.

Bild: Anna Berglund

Den palliativa vården handlar om lindring och bästa livskvalité för den tid som återstår.

– Där måste man vara lyhörd, ödmjuk och empatisk. Att följa den döendes önskemål.

Jämte medicinsk behandling och smärtlindring finns Lotta där för att samtala och lyssna, hålla en hand eller bara finnas till hands i mörkerstunder av dödsångest, oro, rädsla för smärta och lidande i slutet.

– Främst handlar det om att stå kvar, inte prata bort, utan bekräfta den döendes rädslor och känslor. Att aldrig förminska dessa.

Ger styrka och glädje

Hon upplever ofta en egendomlig förmåga hos den döende.

– Det finns en sån kraft hos dem som är i slutet. Hoppet tycks förändras och förskjutas med insikten att man aldrig vet hur det blir, hur små saker räknas. Människor får helt nya perspektiv och upplevelser av lycka i nuet.

Som vårdande ger det Lotta styrka och glädje.

– Vi har strategier för överlevnad, både omedvetna och medvetna, det är häftigt att se den kraften.

Hur sorgen hastigt kan bytas mot ljus, en slags växelverkan.

– Vi pratar minnen och historier. Det är mycket kärlek och skratt som pauser i allt det jobbiga.

"En ära att få vara med"

Hon berättar om hur den som ska dö ofta känner det, hur kroppen liksom avtar.

– Det är en ära att få vara med i en människas sköraste tillstånd. Men ibland är det jobbigt att gå av sitt pass, fast man vet att hen dör den natten. Men jag måste släppa och patienten ska aldrig känna ansvar för mig. I stället gör jag ett avsked inom mig själv för att mentalt vara förberedd. Det har tagit tid att lära sig, men idag kan gå från en dödsbädd till ett kalas. Men tanken finns där och kan blinka till.

Säger Lotta som vill värna livets allra sista utpost, när allt ska upphöra och band klippas.

– Döendet är en viktig del av livet. Mycket sker där. Oavsett kultur och religion, är det viktigt att få göra det på sitt vis. I döendet ska det inte finnas några måsten, bara frihet att få dö efter egen vilja.

LÄS MER: Maria skänker tröst i människors svåraste stunder

Lotta Ekberg

Ålder: 52 år.

Familj: Make Johan, son Pontus, dotter Rebecca, hund.

Bor: på Tjörn.

Yrke: Omsorgshandledare, specialistundersköterska i palliativ vård, taktilterapeut.

Intressen: Trädgård, natur, familj och vänner.

Om att möta döden på jobbet: "Gör mig ödmjuk och tacksam för det jag har i mitt liv".

Drömmer om: "Öka kvalitén i vård och omsorg genom utbildning i vikten av bemötande och att skriva en bok".

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.