– Har man en gång varit Göteborgs lucia, så är man det hela livet, säger Gunilla Stolpe som tydligt minns känslan av kröningen på konserthuset, sedan färden längs paradgatan som var kantad av folk.
– Där satt jag och vinkade som om jag var drottningen Elisabeth av England. Det kändes historiskt på något sätt, minns hon.
Gunilla Stolpe växte upp i Örgryte. Hennes familj var burgen. Själv gick hon på Kjellbergskas flickskola och ville gärna bli lucia. Det ledde till en jury dit minst 200 unga göteborgsflickor tagit sig för att paradera och bli bortvalda eller utvalda. Gunilla Stolpe var 1,77 lång, blond och kvalade in bland de som blev luciakandidater.
Fortfarande fint minne
– Jag tycker fortfarande att det är ett fint minne, fastän det är så länge sedan. Det var stort på den tiden och Lasse Dahlquist som var "lucia-pappa", var ju inte vem som helst. Vi hade vårt näste på Park Aveny och utgick därifrån när vi skulle lussa eller dela ut matkorgar till mindre bemedlade runtom i Göteborg. Då fick jag verkligen insikt om att alla inte hade det så bra som vi hade det i min familj i Örgryte, minns Gunilla Stolpe.
Hennes familj ägde Stolpes konditori på Iskällareliden och Shellmacken vid Valhallabadet. Där lobbade hennes pappa för att kunderna skulle rösta på hans dotter när det blev så dags. Dels fanns det röstsedlar på utvalda ställen men framför allt fanns det en talong som man kunde klippa ut och skicka in och skriva vem av de sju tärnorna som man satsade på. Röstsedlar fanns både i Tidningen Ny Tid och i Göteborgs-Posten, som var medarrangör till det hela.
– Jag vann och behandlades som en prinsessa och blev bjuden på alla premiärer. Man kan säga att jag blev något av en lokal kändis och det lustiga är att det sitter kvar, säger Gunilla Stolpe och visar stolt utklipp där hon och maken än i dag blir fotograferade vid premiärer på Stadsteatern och andra ställen.
Stjärnglansen satt kvar länge
Det hela förstärktes av att hon ett antal år senare vann titeln som Sveriges mest välklädda kvinna i tidningen Se & Hör. Det bidrog till att stjärnglansen satt kvar länge. Därtill var hon modell i både Paris och Barcelona. Allt för att modellmamman Eileen Ford rekommenderade henne att åka till Paris i stället för Amerika.
Tänk er följande; en ung blondin, iklädd insvängd jerseykappa i ljuslila med matchande sandaletter, på promenad i Paris. Eller en röd sportbil av märket Triumph Spitfire som susar från östra till västra stranden, via en tunnel. Färden tar tjugo minuter och föraren har precis tagit körkort. Hon är på väg från sin mysiga lilla etta i närheten av Champs-Élysées till modeagenturen. På huvudet har hon en sjalett för att behålla frisyren. Lösögonfransarna åker på innan fotograferingen börjar. Det är sextiotal och livet leker.
Modell för Paco Rabanne
– Jag bodde i Paris i åtta år och turnerade bland annat runt med Pacco Rabanne som modell. Under den resan blev jag headhuntad av deras agentur i Barcelona, så jag flyttade dit i fem år. Sedan blev jag korad till Miss Costa Brava av Julio Iglesias, berättar Gunilla Stolpe som om hon ska berätta vad hon skall laga till middag idag.
Under femton år fick hon uppleva saker som de flesta av hennes väninnor i Göteborg bara kunde drömma om. Hon beskriver osentimentalt den gångna tiden och försäkrar att hon inte var med om några otrevliga saker. Mycket tack vare att hennes pappa Rolf rattade allt från Sverige och verkade som en slags manager för henne. Ända tills hon kom hem igen. Hon fick barn och ville börja jobba med andra saker än att vara fotomodell. Året är 1977.
– Jag minns att Povel Ramel ringde och ville ha mig till en show med dans och sång i Stockholm. Det var roligt att få en förfrågan men jag tackade nej. Det var inte alls min grej. Jag ville bli kläddesigner, säger Gunilla Stolpe.
Kavajer i tweed som andades Chanel
Och så blev det. Med hjälp av en väninna som var habil sömmerska startade hon sin verksamhet. Kollektionen bestod av kavajer i tweed som andades Chanel. När de sytt upp en första kollektionen åkte de till Stockholm och sålde in till butiker som NK och boutique Margot.
– Jag hade nog gott självförtroende och det stärktes av luciautnämningen. Det gjorde också att jag upptäckte att jag var en naturbegåvning eftersom jag tyckte det var spännande att stå framför kameran. Det fortsatte jag med genom att åka till Borås för att jobba för postorderfirmor på åttiotalet, berättar Gunilla Stolpe som tog sin lilla röda sportbil för att åka till sina uppdrag.
Samtidigt arbetade hon med att rita kavajer. Vid ett tillfälle var hon på besök i textilstaden för att titta på tyger i en källare. Det var då hon råkade på ett helt lager av mocka, skinn och mollskinn i pastellfärger. Hon såg framför sig en kollektion med insvängda kavajer. Den är hon mest stolt över. Själv går hon helst klädd i jeans och en tröja i dag. En viss klädtrötthet har inträtt med åren.
Gillade att stå i centrum
– Jag gillade att stå i centrum och bli fotograferad, men det gick mig aldrig åt huvudet. Men visst har jag haft en fördel av att vara lång, smal och vacker. Lucia var stort då. Nu är det passé. Alla får sätta på sig en luciakrona och det är bra, tycker jag. Det behövs inga tävlingar om vem som är vackrast. Men jag är tacksam över det jag fått vara med om.
Gunilla Stolpe
Ålder: 77 år
Bor: Vid Heden
Familj: Man, ett barn och två barnbarn.
Arbetat som: Fotomodell, kläddesigner.
Känd som: Göteborgs lucia 1961
