Det hände för fem år sedan, säger jag när något är passerat sedan rätt länge, och jag vill påminna mig och någon annan om det som en gång var här och nu. Nu är det där borta, några år bakåt i tiden. Förbi, passé. Så börjar jag räkna efter och inser att de fem åren är ett tidsspann på cirka tolv år bakåt i tiden. Vad hände med alla de åren däremellan? Ju längre jag lever desto mer förlorar jag begreppet om hur många år som passerar medan livet bara pågår.
Tänk så kort tid vi trampar på denna jord, oavsett om vi själva tycker att vi lever länge eller bara en kort tid. Vi sätter våra avtryck och så är det över. Vart tar alla år vägen? Jag ser ibland på gamla svartvita bilder av släktingar uppradade och uppsträckta för fotografering. De var mitt i livet. Nu är de borta. Åren har passerat.
Vad blir till syvende och sist viktigast den tid vi får? Så gott som alla säger när det väl blir skarpt läge att relationerna är vad vi helst prioriterar. Inte köksluckor i nya kulörer eller ännu ett steg på karriärstegen. Det har väl med åldern att göra, säger många. Troligen är det helt rätt. Sjukdom, lidande, ond bråd död eller ett krig som för många av oss plötsligt är så nära. Det är nu vi kan få göra goda avtryck, inte sedan, när vi har tid. Att vi får ha varandra och ta hand om det ömmaste och vackraste i livet har inget bäst före datum. Det är alltid rätt tid. När det vi har närmast hotas, så ser vi detta i ett klarare ljus. Det är som att vi samlar ihop oss, ser över allt som kan gå sönder och försöker hålla ihop och rädda det som räddas kan. Det mynnar ut i kärlekarna vi inte vill mista.
Det är återigen skarpt läge innanför alla projekt, planer och drömmar om vad jag ska göra sedan, längre fram eller när semestern kommer. För den som håller hårt och ömt om sina älskade och inte vet om det är sista gången, är allt i ögonblicket. Det är här och nu vi blir till på riktigt. Alltid nu för den som far illa i vår värld. Inte sedan.
Blott en dag ett ögonblick i sänder sjunger vi i Psalm 249 skriven av Lina Sandell - Berg. Det är en tröst också att få leva i nuet, inte jaga efter framtiden.
Några strofer i dessa orostider:
Blott en dag, ett ögonblick i sänder, vilken tröst vad än som kommer på. Allt ju vilar i min Faders händer, skulle jag som barn väl ängslas då?
Den skrev hon 1865. Så mycket tid som passerat och mitt i allt som möter oss är den fortfarande lika aktuell.
Återigen skrivs en historia i Europa som vi inte ville vara med om i lidande för så många. Tänk om du och jag mitt i allt, här och nu får vara med i den historieskrivning som också vittnar om kärleken till varandra som motkraft till allt destruktivt.
Inte bara läsa historien bakåt eller invänta framtiden. Utan mitt i den tid vi har hitta alla möjligheter som finns att hjälpa någon. Det är ju ändå relationerna som är viktigast när tiden krymper. Det vet vi och har erfarenhet av.
Det är nu någon behöver dig och mig. Nu.
